Den självgode blinde psykoterapeuten leder sin likaledes blinde konfident. I ett ekorrhjul inbillar sig den svage och dominante terapeuten att de kommer någonstans. Konfidenten tror på honom men går hem efter varje session med en svår ångest och kräks ymnigt och häftigt. På natten så drömmer han att terapeuten faller genom bjälklagren i ett hus handlöst. Terapeuten är skakad när han får höra om denna dröm, som inte är någonting annat än en nollförklaring av honom som psykoterapeut. Konfidenten blev krossad i sin helvetiska barn- och ungdom, hans jag sprängdes i en miljard bitar, och de var hans så kallade mamma som svek honom allra mest, hon som hade älskat honom så mycket när han var en liten pojk. Han har starka och allvarliga funderingar på att avsluta sitt liv. Terapeuten är så jävla frustrerad och bälgar i sig kaffe för att få igång sitt drivna intellekt. Ett intellekt som han dyrkar och avgudar, kristen präst som han är.
Jag ska visa dig vad riktig vrede är!! ryter han och slår näven i bordet. Hans lille svage konfident är en överkörd våt fläck. Ekorrhjulet snurrar på, gränspsykosen lika så. På sitt rum sitter terapeuten och känner sig så värdelös och svag. Hans konfident är färdig för psykakuten. Han är 25 år och slut som människa. Men den onda psykiatrin passar han sig jävligt noga för. De mörka andemakterna har honom i sitt våld, men det vet han inte. Allting är svart och förvrängt och psykosen är på ingång. Hans så kallade barndomsfamilj hyser ingen empati och förståelse, på grund av sina grava samvetskval. Kaos och förtvivlan. Livet är ett straff, men vad har han gjort?
Helvetet har pågått i 15 år och han känner sig som en krigsveteran, härjad, överkörd, slut. Han rätar på ryggen och ringer sin ängel, magiska sjuksköterska, och bästa vän Annie. Hon räddade livet på honom en gång när han var allvarligt psykotisk i ett år. Dom hade älskat varandra så mycket, känner han, och är tvungen att springa till toaletten och kräkas. Hans ögon var svarta.