Envar bär vi kanske med oss,
känslan inom en själv,
en sorts övertygelse om att även
om vi skulle nå paradiset,

(Greps här plötsligt av 'deja vu',
har inte jag varit här förut?)
dess öde just då är att där plötsligt
har det blivit höst och så

får jag den där bekanta smaken
av metall i munnen.
Känslan av livets grymhet slår mig som
att få 'ett (skit)lass tegel' över sig.