Jag längtar efter en kyrka sådan som den var förr. Basen var bred tornet stod i väst och kryptan i öst.
Varje morgon stiger Kristus ned från korset som hänger i taket, Maria kommer fram ur dunklet, det var den kvinna som tvättat och rengjort såren vid gravläggningen. Smorde dem sedan med dyrbar nardus, denna offerhandling hade hon gjort alla nätter i tvåtusen år.

Inte i min kyrka, men farfar segelmakaren berättade att han hade haft Kristus som bäddkamrat under den stora stormen när de rundade Kaphorn. Var du rädd undrade jag, men farfar sade skrockande inte med den bäddkamratenn vid min sida.

Historierna han berättade var många, jag lyssnade uppmärksamt på de sagoliknande berättelser som flöt som rinnande vatten ur hans mun. Det var de få gånger när vi satt tillsammans i den vackra brudbänken, som han snidat till sitt eget bröllop, donerat den till kyrkan, till glädje för alla kommande brudpar.

Jag brukar se på duvan som hängde i taket på predikstolen, har du snidat den där med blev ofta min fråga som det tjatiga kunskapstörstande barn jag var.

Den flyger ju.

Den där har min farfar snidat, mäster snidaren. Han kunde skapa magi med sina verktyg, svarade min farfar alltid. Sätt dig i kyrkan en Johanninatt, så kan du få se när den flyger ut för att leta efter sin vän och maka.

Liten och okunnig, med stora förvånade ögon stirrade jag upp mot den vackra fågeln. Men glömde snart bort min föresats att återkomma för att få se undret som bara sker när man vågar tro på det heliga i kärleken.
Liten och barnslig som jag var, förstod jag inte den längtan som gjorde att även heliga snidade duvor ibland behöver vara två. Kanske det bara gäller de som är snidade av en mästare som har magi i kniven.

© Bosse 8 februari 2020.