Jag vet att jag kan det. Jag vet att jag till och med är väldigt bra på det. Ofta hörs lovord och beröm. Fler vill att jag kommer och utbildar. 

Vad säger hjärnan?

Hjärnan är lite som jantelagen i sin kommunikation. Tro inte att du är något. Du är inte så bra som alla säger. 

Den nedvärderar, den berättar att jag inte alls kan det jag kan. 

Så sjukt tråkigt att bli motarbetad av sig själv.

Någon idiot uttryckte det att du väljer vad du tänker. När jag för en gång skull vågade prata om hur det känns. Att jag är livrädd att göra bort mig varje gång jag ställer mig framför en grupp människor. 

Hela kroppen skriker, ta dig härifrån fort så slipper du det här. 

Men jag ställer mig där gång på gång. Bara för att jag älskar det.