OÄNDLIGT

Du har nu blivit 14 år med plus som det kallas min lilla katt. Du föddes en höst, det var i rosens blomningstid en dag med ljuvlig efterårsvärme.

Matte hade planterat två fina skott de klättrade så stolt upp i spaljén jag byggt.

Stora och starka de var, slingrade i par om par kring varandra så rart. Blommorna lyste som glödande blod, vår kärleks färg det var. Halvsekels tid vi njutit av färgen den röda.

All tid är ändlig, men minnenas glädje förblir alltid orubbad. Till julen klippte jag en sista ros, det blev den dag då matte dog.

Ensamma blir vi nu för alltid, katten och jag.

Åren har ändå mot framtiden stilla gått. Nu har året åter blivit nära till vår, februari och rosen den är kvar. Bevarad en står förtorkad vred med taggar stora, som den dag den i sorgen kanske dog.

Så lite vi vet om rosor. Kärlekens känslor även där kanske förtvinar i förtvivlan.
Vad vet jag om rosors känsloliv, men allt detta vill jag tro.
Grönskan bara försvann, taggig och torkad stammen står kvar i evig väntan. Den minner ännu om den tid som vi den gången inte mera kunde bevara.

Spinn min lilla katt, det är visst så så man läker själens djupa hjärtesår.

© Bosse 14 februari 2020.

skriftat minne julnatten då tiden valde att stå stilla