Tjena, hur vore livets möten om ingen ser med sitt inre och med våra hjärtas ögon?

Det skulle troligen betyda mera nya tillfällen att skapa ny poesi, som berör på olika sätt.

En klok vishet som aldrig sover, utan kämpar på i både mot och medvind.

Jämförelsen finns inte, hur skapar vi nytt i dessa magiska tillfällen?

Ett levande ord, som skiner med solens färger inom vårt andliga fönster.

Denna numera lugna trygghetskänsla i harmoni med den egna skaparlusten, eller?

Numera bara om känslan är lika entusiastisk och tidsbenägen att existera, i både lätta och svåra förhållanden.

Slutar med en numera levande dröm, kallet och den inre ledstjärnans inre styrka till min fortsatta färd in i nutiden, kallet och gåvan samtidigt.