Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Kuriosa: Gammelmorfars bror, Josef Burlin, var en av de tre män som hittade världens äldsta skidor. https://www.svd.se/ar-varldens-aldsta-skidor-svenska


Gammelmorfar

 

Livet är som ett skruvstäd på en verkstad, men gammelmorfar lyckades undkomma, fick leva med sin alldeles särskilda stjärnskruv lös som gjorde honom till ett original. Han samlade på skruvar också som för att förtydliga att allt och alla skruvas ihop, och som barn minns jag hyllorna med glasburkar, många, som ett museum. I hans samling fanns varenda modell, även spik, rostig och uträtad, silverglänsande, och svart nubb. Muttrar och distansbrickor. Han samlade på annat också, kan komma att behövas grejer. Som en doktor, redo inför operation. Som burkarna på biologin, fast rymdålderns metall, istället för biologisk vävnad. Ett reservdelslager. Eller om världen skulle gå under, i alla fall den närmaste, i nån del av kvarteret. Han målade om pannrummet, som var hans domäner, ganska ofta. Minns att det var spännande att gå dit och titta och de andra vuxna talade om det som ett event. Han målade fyrkantiga, eller avlånga partier, tog nästa färgburk när första tog slut, och oljepannan tronade i guld längst in. Stengolvet såg ut som en målning av Piet Mondrian, och pannan som guldreserven tillhörande Skandinaviska Banken som hyrde lokalen ovanför.

Källarfönsterna var utvikta på sommaren, så de olika ljuden från hans snilleblixtverkstad hördes på gården. Han var som en uppfinnare, idéerna snurrade som planeter i olika banor runt huvudet, nästan så jag kunde se dem, utan att förstå vad hans universum började och slutade. Han var chef över sin dag. Ibland satt han på bänken utanför i snickarbyxor och keps som en vaktmästare som njöt av solen en stund. Han verkade lycklig, upptagen av sin värld. Lite som att han rådde över ett hemligt rike. Andra dagar var han uppklädd som en herreman, som ett mellanting mellan oåtkomlig och Charlie Chaplin. Han hade också promenadkäpp, damasker, galoscher, vit skjorta, ärmhållare, hängslen, fluga, kavaj med fickur och klockkedja och alltid olika huvudbonader. Till detta tjusig filthatt, eller stråhatt, eller käck gubbkeps. Annars, när han stympade träden till korta, bastanta risvispar utan grönska, och andra oigenkännliga skulpturer som skulle ha platsat på moderna museet, vegamössa eller basker, och som mekaniker, när han vårdade sin pärla, en cykel med påhängsmotor, nån keps med BP-logga, mån om sin look, och bytte ofta kläder på för-, och eftermiddag, beroende av sysselsättning.

I källaren, i en korg födde gårdskatten sina ungar, och trots alla bullriga ljud var de trygga där i tvättstugan intill hans universalsalar. Mjuka, svartvita, spräckliga, sköldpaddsfärgade, veckogamla dunbolster med pipiga, hjärtskärande jam, som med vingliga skutt upptäckte världen. Det var som en avstängd BB-avdelning där obehöriga som jag inte fick tillträde annat än i vuxnas sällskap.

Uppfinningsrik som han var ville han hjälpa våren på traven ett år. Han stod med en båtshake på bryggan och skickade iväg isflak som han först hackat i delar, men lutade all kroppstyngd för att ta i och plums så låg han i ett iskallt vinterbad.

Morfar hade ingen egen källare, de hyrde en lägenhet i huset intill, så han bad att få ha vissa verktyg och saker hos gammelmorfar. En gång hade han tagit hem gummisolution från jobbet, och när han behövde burken var den borta. Gammelmorfar hade ingen aning, men han kunde inte låta bli en burk färg, tjära, eller annat som gick att pensla på något välbehövligt ställe. Morfar letade, det tog tid, men tillslut upptäckte han att insidan av stuprören hade en yta som påminde om gummi.

Han odlade potatis, jag såg honom ofta med skottkärra. Minns inte vad han körde i den alltmest, men det var mycket att pyssla med på gården som var ovanligt stor för att vara belägen så centralt, och vid Kurjoviken. Det var en trädgård som hade det mesta, grusgångar, stenplattor, en tät och vacker syrenallé som vuxit ihop upptill som ett valv, och på ena sidan om den, mot väster, en tegelmur som gav lä med gjuten platta där vi alltid fikade och åt alla somrar på 60-talet och början av -70. Intill trädgårdsmöblerna fanns en hammock som jag älskade, det var som vågor på ett hav fast det kändes som i himlen. Och norr om uteplatsen, mot vägen till, en berså med blomsterarrangemang kring en liten ankdamm, och mot uthusväggen i söderläge, köksträdgård med tomater, ärtskidor, sallad, rädisor och lite bortanför det, ett jordgubbsland, samt en massa buskar, krusbär och röda och svarta vinbär. Två lekstugor, den ena från mormors barndom, den andra från mammas med en gunga och romerska ringar intill, fästade i ett klätterträd.

Det fanns en uthuslänga med garage och förråd, samt ett inrett sommarrum. Rummet var tapetserat med veckotidningsblad, med tidigare års mode, frisyrer och rockstjärnor. Där bodde mamma och moster under sina barndoms somrar. Gammelmorfar gillade att skrämmas. En sommarkväll när moster hade besök av sina kamrater hördes det konstiga ljud från garaget. När de smög sig fram för att titta fast de var livrädda, kommer gammelmorfar utrusande med ett vrål utklädd i päls och med ett fårskinn på huvudet som en varelse i stil med Bigfoot. Mosters ena kompis kissade på sig, och båda sprang gallskrikande hem åt olika håll. Han klättrade ofta upp och satt på det platta taket ovanför bron när han ville vara ifred. Med ett grässtrå i mungipan, söderläge och den njutbara utsikten över viken. Därifrån hade han koll på barnen på gården, och roade sig kungligt med att hoa och göra ljud och ducka när de såg sig omkring i förvirring över var de oväntade ljuden kom ifrån. Moster blev van, höjde knappt på ögonbrynen när hennes morfar långt upp i åldern kunde ses sittande högt upp i ett träd, eller att brotaket var som kökssoffan för andra gubbar.  Hon klättrade själv upp och la sig och solade där på en medhavd matta. Hon blev livstidsvaccinerad mot höjdskräck.       

Jag såg när han sprang över taken. Han var känd för det. Också. Mormor och morfar satt vid middagsbordet och såg på som från första parkett. Mormor var nervös. Det var ingen matro den dagen det minns jag. När han äntligen var klar med sitt uppdrag på taket så var maten kall. Eftersom gammelmorfar var en händig man och inte det minsta höjdrädd så blev han utkallad på olika takjobb. Han stod vid kanten, böjde sig över och konfererade med gubbarna på gatan flera våningar ner. Det gällde trasiga igentäppta stuprännor, otäta tak, trasiga tegelpannor, och tak som skulle tjäras. Han var en spelevink, dansade fram och skrämdes lite med flit. Showade på höjden i hjärtat av Skelleftehamn.

Han jobbade på lokstallarna, med diverse sysslor som järnvägstjänsteman. Han ville egentligen bli lokförare, men han var färgblind, vilket kanske förklarar källargolvet, och det gjorde yrkesvalet omöjligt. Han klämdes fast mellan två vagnar en gång, men brydde sig aldrig om att gå till doktorn fast han blev hemburen på bår. När han tillslut ramlade ner från balkongen i 80 års åldern, för att han gick i sömnen, och röntgades så utbrast läkaren; ”Herregud, hur sitter du ihop människa? du har ju inte ett enda ben på rätt ställe i kroppen!”

Han kallades doktor Burlin på sin tidigare arbetsplats, hade alltid ett recept på en huskur oavsett åkomma, kanske därför han ändå klarat sig så länge som ett vandrande plockepinn med löst åtdragna skruvar.

Han var rallare i ungdomen, la järnväg från Bastuträsk och sen ner till Rönnskärsverken. Han passerade Tuvan och tuvagården där han med munspel och charm lyckades förföra storbondens dotter, alltså mormorsmor. De var så omaka och ändå helt perfekta för varandra. De verkade respektfullt kära även då, när jag var liten. Hon var fin, och han full i sjutton. Av datumet att döma, som var inristat i vigselringarna, så var mormor redan på väg vid bröllopet. När jag var liten hade de separata sovrum, och levde olika liv på samma gård. Han älskade att sova på olika ställen. Satte upp hyllor i förråd och uthus som var tillräckligt breda att sova på. Allt skulle testsovas, det var som en kontroll av kvalitén. När han byggde lekstugan till mormor byggde han en lekstugevind som han klättrade upp på och kröp in i och övernattade där med barnen. Mormor fick panikångest av att sova längst in. Han låg närmast öppningen för att få ljus när han kopplade av med att läsa gårdagens tidning som han under alla år hämtade på lokstallarna. Han var inte snål, bara finurlig. Vad kunde väl en dags förskjutning innebära för världsläget?

Jag vilade på hans arm ibland, han luktade så annorlunda. Han tuggade på rysk rot, nejlika och tuggtobak. Hans säng var lite som Beppe Wolgers, med inbyggda hyllor med spännande saker, ficklampor av udda modell, små dosor i silver, och annat jag inte längre minns. Han drack kaffe på fat med en sockerbit mellan tänderna och sörplade ljudligt. Han gav mig skedar med messmör inne i skafferiet när jag kunde alfabetet. Han sa inte så mycket, han bara var, och utstrålade fullständig harmoni. Han hade köpt fastigheter och slagit sig fram från ingenstans med mod och tilltro i bakfickan. Han var affärsman, ville gärna överföra det på mig, så jag fick ett eget Monopolspel, men när de andra fick nys om den dyra presenten mitt i veckan så återlämnades spelet till vart det kom ifrån, och jag formades till kronisk konkurs istället.

Under andra världskriget ville han se till att det fanns mat på gården så han skaffade några får. Ransoneringskortet räckte inte så långt. Han låg på rygg i gräset i inhägnaden han byggt, och njöt av sällskapet. När de skulle slaktas ville han inte vara med. Han åt aldrig en tugga av köttet. Kunde inte äta sina kompisar. Han gick in på sitt rum och stängde dörren när de andra åt. Ändå fortsatte han att ha får även efter kriget. Han gillade dem, gillade bara inte var de i slutändan hamnade. Han hade en get också som stångade kamrer Hallberg från banken en dag när de stod och talades vid så kamrern föll omkull. Gammelmorfar som älskade slapstick kunde inte hålla sig för skratt.

När transistorn kom till Skelleftehamn blev han nyfiken och promenerade iväg till radiohandlare Gyllenberg snett över gatan. Han blev kvar och hjälpte till i butiken. Transitorn som han kallade den var en makalös manick, och tv:n som kom strax efter, ännu mer fascinerande för en uppfinnarjocke som han nu var, och han var en av de första som skaffade tv på orten. Där satt han fullständigt absorberad och njöt av likasinnade som Charlie Chaplin, Stan Laurel, Oliver Hardy, Groucho Marx och Buster Keaton som han tidigare sett på bio på Folkets Hus. Han fick gratisbiljetter genom sina affärer, och bjöd med sig Kalle Forsell, en god vän med samma humor. Han dunkade Kalle i ryggen när han skrattade. En gång uteblev motståndet, och han svingade armen genom luften. Han undrade var Kalle tagit vägen. Då fick han se att han låg på golvet och kippade efter luft. Ett skrattanfall som hette duga. Det var alltså lika självklart att han några år senare var först med att kånka hem en färg tv. Njutningar av detta slag, ja då slog han på stort. Likaså telefon, folk kom och lånade deras innan de hunnit få egen. Bil däremot, det stod han över. På den fronten stannade det vid påhängsmotorn.

Det hände mycket runt denna händiga man, så han jobbade åt Byggmästare Lindqvist några år också och gjorde sig av med lite överskottsenergi på att göra iordning beställningar i hans gamla förråd i Snesviken. Det var ett extraknäck. Efter det tog gammelmorfar jobb som nattvakt på Siporex när arbetsområdet byggdes. Det var känt att det spökade där, så det var inte så många som ville ha jobbet. Det var Vita Frun som vandrande omkring där nattetid, men gammelmorfar var inte rädd för fan själv. Mamma praktiserade på Örjans tekniska 1956, och då överhörde hon ett samtal mellan några kunder. Hon spetsade öronen när männen verkade så rädda. De talade om denna kvinnliga vålnad och att de inte vågade fortsätta nattvaktstjänsten ensamma, så när gammelmorfar annonserade att han fått jobbet ville hon varna honom. Han sa bara; ”Ser jag henne så bjuder jag på en kopp kaffe!” Han kom till oss och berättade olika häpnadsväckande historier för mamma när jag var liten också. En gång sa han hade sett stationsmästaren vad han nu hette på lokstallarna, och att han stod och läste i tjänstgöringsrapporterna vid skrivpulpeten. Mamma utbrast; ”Är inte han död?” ”Jo, han är ju det, sa gammelmorfar, men det var han, det är jag säker på.  Jag stod precis bakom. Jag ville inte störa honom av den anledningen, så jag var tyst och höll mig på respektfullt avstånd och gav honom den tid han behövde” Han pratade ofta om de döda, han stod i kontakt med den världen fast han hade båda fötterna på jorden. Av samma anledning flög han högt i det blå. Han hade förstått att verklighet och lycka fodrar fantasi.

Johan Magnus Burlin, hette han min gammelmorfar, född 9 juni 1890 i Norsjö, Västerbotten. Kallades rätt och slätt J.M Burlin. Han föddes för tidigt, i sjätte månaden, vilket var riktigt riskabelt på den tiden utan kuvös och läkarvård. Hans mor lade honom i en näverkorg som hon klädde invändigt med bomullsvadd och hängde upp honom ovanför vedspisen. Eftersom mjölken inte kommit igång anlitades en amma från en annan by. När gammelmorfar berättade om detta sa han; ”Jag kände direkt att det inte var mammas mjölk”. Han menade att han hade ju smakat några droppar.

Han klarade sig och blev en hjälpsam och omtyckt människa. Han hjälpte fröknarna Hellström, två ogifta systrar några hus bort, under många år med olika sysslor mer lämpade en man. Han kom hem med rulltårta och annat gott som tack för hjälpen. Han var bekant med de flesta, tillochmed när de reste till Narvik en sommar så ropade en karl, ”Ger he en Burlin?” Än idag stöter man på människor som minns honom. En andlig spelevink. Enda gången mamma såg honom arg var i 12 års åldern när hon tagit hans cykel med påhängsmotor utan lov. Då var glimten borta, och hans snälla ögon svarta. Jag såg honom aldrig arg, på sin höjd muttrande, men det säger jag mest för att gardera mig när minnet sviker. Han var nog den mest obekymrade människa jag någonsin stött på. Han lovade i alla fall att visa sig för mamma när han dog som bevis på andevärlden, men hon har inte haft något besök. Jag älskade honom, ändå jagade han mig i kulvertarna under lasarettet i en återkommande mardröm.

Som treåring, 1966, stoppade jag in en tv-antenn i ett vägguttag. De var osäkrade på den tiden. Spröten brände sönder huden, genom köttet, in mot skelettet. Mitt hjärta stannade. Det var då drömmen började. Kanske han skulle jaga bort mig från tunneln innan jag fångats av ljuset. Mamma vaknade av att det luktade bränt. Det var tidigt på morgonen och jag hade gått upp och fått någon nyfiken och experimentell idé. Jag låg i hallen, det fräste, och jag skakade. Hon slet lös mig på impuls utan tanke på att hon själv hade kunnat fastna, och fick igång hjärtat efter minuter som varade en evighet, med hjälp av mun mot mun metoden och hjärtmassage. Drömmen började medans gammelmorfar levde och fortsatte efter hans död, 25 april 1972. Jag har drömt samma sak som vuxen flera gånger, fast det kanske inte var kulvertarna, det kanske är mörka gångar där jag förirrat mig. Kanske han ville jaga mig tillbaka till livet.




Prosa (Novell) av KattenKin VIP
Läst 736 gånger och applåderad av 26 personer
Publicerad 2020-02-23 22:57



Bookmark and Share


    Jane S VIP
Fantastisk text om utrotningshotade personligheter.
2020-03-05

  Lars Hedlin
Underbart vilken hyllning! APPLÅD!
2020-03-01

  Anya VIP
Men vilken fantastisk berättelse. Du har ett suveränt språk. Så mycket kärlek mellan raderna. Jag ler när jag läser.
2020-03-01

  Gunnar Hilén VIP
Det är bara så bra berättat. Jag tänker ju väldigt mycket på vad den korta döden hann göra med dig...."Det var då drömmen började"....hmmmm
2020-02-28

    ej medlem längre
jag läste igenom allt med glädje. det längsta jag läst på poeter.

du ska veta att jag är granne med en kille som haft 50 olika jobb, och han sjunger alltid på låtar som jag aldrig hört förut. han är bättre än en jukebox, han är hela 70-talets musikskatt i en människa!

han träffat massa kändisar också, som han till och med bott hos!

han älskar att prata om militärhistoria. vet inte hur han kan kunna alla namn.

han älskar konst också, han har fått en av min digitala photoshoppningar.

och djur! han hade 2 sköldpaddor och katter förut!

synd att han inte är min pappa, så skulle jag också skrivit något så här storslaget om honom!

han är stenbock förresten.
2020-02-28

  TrollTörnTrappan VIP
Unik likt ett universalgeni? Vilken spännande människa att se upp till - där på taket! Eller in i minsta källarvrå..

Blir fint sammanfattad i : "som ett vandrande plockepinn med löst åtdragna skruvar".

Tog mig igenom hela novellen samma kväll - fastän tänkte mig behöva dela upp dess rikedom på många tillfällen. Återvänder gärna...

Härlig tid där man kunde ha dubbla lekstugor!! Känner igen hammock och alla bär från min mormor & morfars norrbottniska tomt.
2020-02-25

  Nanna X
Otroligt spännande och välskrivet! Min far som nyss lämnat oss och faktiskt också hann bli gammelmorfar hade en snickarverkstad i pannrummet i stil med den du beskriver. Lade tak gjorde han också och det vete fan om han inte spelade dragspel samtidigt...
2020-02-25

  WyS VIP
Tack för underbar läsning! En helt fantastisk berättelse!
2020-02-25

  Solweig Jansson VIP
Underbar skildring ! Visst verkar det som om människorna förr i tiden hade starkare personligheter !
2020-02-25

  Blomma-Stjärna VIP
alldeles, alldeles underbar -
vad jag njuter
applåder som aldrig vill sluta
- bokmärkes
2020-02-24

    Elisabeth Nilsson VIP
Vilken fantastisk levnadsteckning du skrivit om denne man!
2020-02-24

  limerick VIP
Härligt, roligt och medryckande berättar du. Gammelmorfar hade säkert tyckt mycket om din berättelse.
2020-02-24

  Marita Ohlquist VIP
Wow, skriver jag, det räcker så!
2020-02-24

  Poeten Salvador VIP
Dina minnen verkar ordna. Texten handlar om en person som tordes vara som han verkligen var, något vi behöver mer av
2020-02-24

    Lena Staaf VIP
Vilken tur gammelmorfar haft som fick ett barnbarnsbarn som du som så väl lyckats samla ihop och åskådliggöra hans unika personlighet. Underbart målande beskrivning som jag njöt av i fulla drag!

2020-02-24

  Ulf Carlsson VIP
Du skriver som din gammelmorfar var! Suverän ordbehandling, humor, påhittighet och ordning och reda.
Njutbar text.
2020-02-24

    Roger Runkar Ragnar
Här har vi en kemisk personlighet som levererar en organisk struktur i avancerade konstanter.
Bland skalpeller rakblad och andra diverse slöa föremål berusar jag mig på detta alldeles ypperligt tajta format.

Solskensflickan som massåterupplivar utdöd tankeverksamhet med sin suveräna ordkörtel.

Du är mångsidig som få i ditt författarskap CC.

Finner även din Prosa (Novell) av KattenKin som decimalutvecklingen i cirkelns omkrets och diameterns sfär väl tilltalande.

Du är som ett SI-Prefix.


2020-02-24
  > Nästa text
< Föregående

KattenKin
KattenKin VIP