Han såg ut som en valross, stor och tillegad, med extrafett för att klara den norrländska kylan, och istället för betar, en mustasch med samma slags form. Mörk med djupbruna ögon och med samma backslick och ståtliga värdighet som hos en del zigenare. Hans pappa var papperstunn, han var mer lik sin mamma. Hon var frodig med rak hållning, men det var tunnsått med hjärnceller. Det var det inte hos honom, eller hans far. Däremot var det viktigt att inte framhäva sin intelligens, därmed stod äktenskapet klart. Inte heller kunskap eller allmänbildning. Ju mindre andra visste man visste desto bättre, som en avlastning, annars springer folk som tättingar för att rådgöra med en om ditten och datten. Man får stå där och känna sig utpekad på nåt obehagligt vis. Ju mindre man utmärker sig, desto lugnare liv. Man får vara ifred. Slippa spotlights och viktigpettrar. Det var med andra ord nästan skamligt med kunskap, i alla fall utåt sett. Jag visste annat jag, jag som suttit där i schabraket till hörnsoffa och hört när det varit frågesportprogram på tv förr om åren. Det var inte en fråga som lämnades obesvarad. Minst nittionio procent rätt, men jag ville inte provocera med att gratulera.

Storleken räknades, allt ifrån han själv till vad han ägde och gjorde var stort. Han var som stereotypen av Amerika och amerikanen på så sätt, med den amerikanska modellen som förlaga. Hans mobiltelefon, robust, tung som en tegelsten, funkade säkert på botten av Marianergraven, och med garanti att hålla om en traktor körde över den. Nackdelen att den inte var så avancerad blev utåt sett en fördel. Han tog bestämda steg från allt som hade med trender att göra. Hans bilar var stora, det vill säga rejäla, inget vägslimmat finlir, utan för att kunna ta sig mellan A och B oavsett väder och väglag även om väg saknades. När han gjorde upp eld hade han med sig motorsågen och en dunk diesel. Elden syntes nog över viken, i finska Uleåborg. Det brann i timmar. Han gillade varken hafsverk eller nåt småskaligt. Han åt efter samma princip, så en korvring var ett mellanmål på dessa utflykter. När han skulle ha utomhusbelysning i stugan vid havet tittade vi på vackra utsirade smideslyktor, men det var lika med ett ogjort jobb att sätta upp en sån, sa han. Nästa gång jag besökte honom satt det en hög stolpe med en spotlight passande en hockeyrink på gården. Det var ljusare där i december fast det var -40° ute, än på Hawaii i juni. Jag var rädd att få malignt melanom när jag gick ut. Precis som ett solarium. Mannen som helst inte ville dra till sig uppmärksamhet slog alltid på stort.