Vi är de råttor
som berget födde,
bågnande av självmedvetande
och jagprinciper;

essensen av det universum vi känner,
utan förklaring,
eller ens en plausibel bortförklaring

Den fråga vi dör med på våra läppar
efter 13,8 miljarder år
är kanske felställd,
men jag tror inte svaret är 42

(Vi kommer, vi ser, vi dör)

men jag konstaterar
att 13,8 miljarder år av evolution
just här resulterat i en rödpälsad katt
som ligger tung på min bröstkorg
och ser mig i ögonen

Jag läcker ut
i tiden omkring mig

Det är så tyst denna morgon
att jag kan höra kattens tunna andning

Livet är ett förlustföretag,
men ingen dålig hobby

Dagen stillnar i min kropp
när pennan fångar en vacker observation

Orden kommer från vänster
och försvinner till höger,
under ett visst skrapande

Katten rider
på den framrusande orörligheten
med slutna ögon

Livsprocessen
går för närvarande på frigång

Helst avstår jag
från att bända upp kroppen,
bångla ut den genom hallen
och vränga den nerför trappen

Jag håller mig i dörrposten
tills de livsavgörande besluten
förlorat i aktualitet

Allt passar inte i en formulering,
men det finns

Det susar i tidsförloppen