Jag vässar min Faber-Castell HB
och skriver:

Detta öppna land,
till randen fyllt med tomhet,
är massivt som hårdaste granit
med genomskinlig dag,
med outnyttjad tid som sluter tätt
som gravitation
runt enstaka ljud ur isen
när jag hastar över Sågdjupsviddens andlöshet
i klassisk stil på längdskidor
på väg från Hällskåpet till Niemisel

tills tvenne Cygnus cygnus
oanmälda bryter himlens kallblå evighet
och öppnar rymd och nu
och rumtidsreferens
i hastig överflykt
på låg höjd bakifrån

med siktets vita pil
mot Sågdjupträskets öppna utlopp
i Fredrikaforsens brus
den 19:e dagen i mars
anno 2020

och jag stannar upp i överraskningen,
tar stöd mot mina stavar,
andas djupt,
och hälsar rörd de tu
som stridsplanslika spränger upp
Haushoferväggen som är vinterns sista bastion,
med ens, i ögonblickligt huj

och när de sjunker ner mot vattnens svarta spegel
i fjärrans vita toning
tar jag mig samman och tar fart
och stöter från
och stakar på
försedd med sångsvansenergi
och skjuter hemåt över Sågdjupsskaren
i ett här och nu som lever upp