Folkhälsomyndigheten i Sverige med Anders Tegnell, statsepidemiolog som frontfigur har blivit kritiserad för sina, enligt nationella och internationella forskare, svaga och allt för försiktiga rekommendationer till regeringen gällande hur Sverige bör handskas med smittspridningen av Coronaviruset. En grupp forskar anser att vi inte kan bli av med covid-19 så det bästa sättet att fighta viruset är att skapa en flockimmunitet genom att kontrollerad låta 60 till 70% av befolkningen blir infekterade. Det verkar att vi följer denna riktning i Sverige för närvarande då regeringen har valt att inte helt stänga ner landet och väljer att stegvis låta vissa samhällsfunktioner operera. Den andra gruppen forskare såsom professor Björn Olsen, vid Uppsala universitet och Akademiska sjukhuset rekommenderar en total nedstängning av landet för en överskådlig period för att kontrollera smittspridningen. Han varnar framförallt för att vi inte ska hamna i ett katastrofalt läge som Italien och Spanien. Det verkar att de flesta länderna i världen har valt denna åtgärd professor Björn Olsen rekommenderar. Frågan är då varför regeringen inte vidtar kraftigare åtgärder? Tar Sverige inte Coronaviruset på allvar?  

Jag kan inte säga att Sverige inte tar det på allvar. Man som sagt håller på att ”experimentera” lite av ett annat tillvägagångssätt. Man talar om en ”flockimmunitet” och att vi, befolkningen, måste förbereda oss för att 60/70% ska bli infekterade. Man vill samtidigt platta ner kurvan för att sjukvården ska kunna hantera alla sjuka som hamnar dit. Frågan är varför då Kina och USA som båda har färska och historiska erfarenheter av att handskas med liknande epidemier/pandemier ute i världen väljer en annan väg. Hade Kina valt Sveriges approach och låtit 60-70% av sin befolkning drabbas av covid-19 hade Kineserna med största sannolikhet haft cirka åtta hundra miljoner som skulle bli smittade med en följd av troligen trettio miljoner som enbart skulle dö i Kina, även med den låga dödligheten på bara 4% bland alla infekterade, grovt beräknat. Jag tror inte något land skulle våga ”experimentera” på det sättet. Vi ser att både Kina, Indien, Sydkorea och nu även USA bestämde sig för att inte ta denna väg, likaså de flesta länderna i Europa. Man vill kontrollera virusspridningen för tillfället. Man vill få tid för att få fram medicine och/eller vaccin. Kommer viruset tillbaka nästa gång är vi förhoppningsvis bättre rustade.

Faktum är att det inte finns en bra lösning för denna fruktansvärda katastrof. Det är som moment 22. Om man väljer att stänga ner hela landet/hela världen vilket man nästan gjort i stora delar av världen då blir följderna av den ekonomiska och mänskliga katastrofen ofattbara. Om man fortsätter med denna ”lockdown” i flera månader kommer miljontals människor i varje land att bli arbetslösa och går i personlig konkurs. Följderna av en långvarig nedstängning kommer att bli ökad kriminalitet, ökad prostitution, ökad trafficking, ökad barnhandel, ökad separation. Fattigdom kommer att öka i hela världen. Vi kommer att bevittna en uppgång av somatiska och psykiska folksjukdomar, med en ökad risk för självmord i ofantlig skala. Om man väljer att låta samhällsfunktionerna fortsätta som ”business as usual” då blir följderna att miljontals människor (de flesta gamla, sjuka och fattiga) kommer att förlora sina liv även om man lyckas att hitta en medicin eller ett vaccin mot Coronaviruset inom kort. Vad ska vi göra? Ska vi låta våra föräldrar och far- och morföräldrar vilka jobbade hårt i hela sitt liv för att ge ett bra liv till sina barn och vilka som gjorde allt för att vara en bra samhällsmedborgare dö en så ovärdig död (ensam på en sjukhussäng) och köras, i hundratals såsom vi ser i Italien och Spanien dagligen, med militära lastbilar till bårhus och kyrkogårdar?

Jag är faktiskt tudelad. Oavsett hur man gör då är det att välja mellan pest och kolera.

© Samuel E. Rajeus, redaktör, Samuel E. Rajeus Publishing (SERP)