Rösten provocerar, och kroppshållningen, de slappa käkmusklerna, ja allt på och med henne.

Jag borde inte låta det störa, men kan inte ignorera. Lugnet är förstås oäkta, men eftersom hon inte vet det har det styrka ändå.

Allt tas för givet, hon tvivlar eller bekymrar sig aldrig, alltså för rätt orsaker, inte för sig och sitt. Denna kvinna gör det aldrig. De släta anletsdragen är mjuka, små midjevalkar, begynnande dubbelhaka, hakor. Långa tänder, aldrig att de käkarna slås ihop eller gnisslar ens under nattens drömtillstånd. Till och med hennes omedvetna är omedvetet.