Gräset skrattar hungrande.
Molnens spiror ler i mjugg.
Två kajor söker febrilt
efter en väg ned i den
svala underjorden.
Ett litet barn arbetar
med ett mycket allvarligt
trauma och dess föräldrar
har övergivit och glömt 
bort det vilket kommer
att leda till en extrem
katastrof för barnet.
Sverige lunkar på i sin trötta,
blinda och skygga optimism.
Jag ser galna människor
överallt som går omkring
och försöker att hålla färgen.
Själen som åker på så mycket
stryk och djävulens hatfulla
verksamhet som blomstrar.
Vårens ljumma vindar sjunger
vakna människor! 
En flock blåsippor ryser
av välbehag över sin
underbara magi och vet
ingenting om någon pandemi.
Ekorrar parar sig i en munter
galopp och en urgammal ek
stirrar stint in i evigheten
som myllrar utav kärlek.
Själv så har jag hela dagen
försökt att vakna ur min 
slummer, som paralyserad
över att finnas till i min kropp.
Den rent blixtrande oförställda
kärleken har stilla sammanfört
två själsfränder som just nu
kysser varandra för första gången.
Solen skanderar ut min livslögn
och jag gömmer mig i en 
garderob och skäms länge.
Jag är sju år gammal igen och
mamma hon tiger en hel vecka.
Jag sväljer ned min kokande vrede
som förvandlas till hat och plötsligt
så är jag lyckligt euforisk, vilket jag
långt senare talade med min
psykoterapeut om under tio år
utan att vi kom någonvart.
En majestätisk fiskmås som har
övergett sin flock seglar i en skön
livsglädje mot det dånande havet.