En vän till mig har en syster som inte har satt sin fot
i vare sig Borås eller Säffle vad jag vet.
Händer likt mina har varit litet här som där,
även en eller annan har satt sin fot eller andra lemmar,
gjort sina avtryck eller bara funnit sig plats stundom.

Det finns så många själar som 'drar sitt strå till stacken',
utan att alls som göra plats för sig 'tillräckligt'.
Kanske anar de att deras strävanden kan synas
och uppskattas även om de själva avstår från att göra
några större åthävor eller häva upp sin röst
som för att briljera.

Troligen har de en önskan om att finnas, göra 'sitt'
och så lämna platsen.
I övertygelsen om att de i vilket fall 'varit här'.
Kommit och farit på sitt eget speciella sätt och glada*
över resan och kampen för att leva.
Snarare än att ses och höras,
ihågkommas som någon sorts fyrpunkt
och andras kännande o brännande brasa eller ljus.


*Glada är förstås en fågeltyp, liksom.
(Texten har förstås legat i utkast
sedan omkring 2020)