I ett torp i skogen sitter jag nattstilla
Ute i mörkret famlar vinden i blindo och gör mig illa

Jag kommer att tänka på sådant som gör mig rädd
Genom fönstrets mörka rutor känner jag mig sedd

Ett skrik med tänder och tunga
biter sig fast i magen och punkterar mig lunga

Trasten är rädd
Skogen vid dungen är avklädd

Ingens känslor bildar någon kontur
Inatt när jag står i ångestens skur

Jag vill inte vara vaken, men kan inte somna
Orostimmarna äro kommna