Mitt hjärtas inframuller
djupt i kroppen;
en generator i berget
vilande i tidens djup,
höljd i materiens natt;
dess oemotsagda påståenden
vällande i livstidens
upprepning

Med tankarna fyllda av ansikten
och stumheter
gömmer jag mig
i människornas ensamheter

Tyngden av allt faller inåt

Människan är outsäglig

Jag minns cigarettrök och klamp
i trappan

Människor sörjer sina döda hästar

Nattvindens mörker sveper ensliga hus
i svagt upplysta rums
inåtvända känslor

Minnen är trashankar,
mumlande vårdfall
i solskenet