Förlös mig slickande skrattande ödla, förvandla mig till en orm och slicka mig i arslet. Något som kan vara jobbigt ibland på den psykiatriska avdelningen är hur otroligt olika personalen är jämfört med varandra. Jag hade sömnproblem i början av veckan, jag sov två nätter endast 5 timmar per natt vilket i kombination med mitt psykosomatiska trötthetssyndrom gjorde att jag inte mådde alls bra, plus vissa bipolära symptom som kan skapas vid sömnbrist. Jag behöver 10 timmars sömn per natt för att må bra och vara hyfsat funktionell. Sjuksköterskan Marianne, 60 plus, tyckte dock att det var helt OK för mig med 5 timmars sömn, trots att jag har förklarat för henne ingående vad som funkar för mig, och vad som inte funkar. Det är en jävligt trist attityd, ett mycket dåligt bemötande. Denna sjuksköterska har alltid var så himla snäll, trevlig och vänlig mot mig. Jag har de senaste åren varit på min vakt mot just väldigt snälla människor, då det bakom den fasaden kan ligga gömt något helt annat,
elakhet, en väldig vrede, godtycklighet, beskäftighet, hat, arrogans, etc, etc. Nu är jag så pass stark så jag låter inte människor göra mig illa, men det finns andra patienter som inte så motståndskraftiga och tuffa. Så jag funderar på om jag bör gå vidare med ärendet till någon i personalen eller enhetschefen. Att vissa människor beter sig illa mot mig tar jag bara som en bekräftelse på att jag är på rätt väg, att jag vandrar min egen helt nödvändiga väg, för det existerar inte någon annan framkomlig, konstruktiv och meningsfull väg. Jag gör endast det som jag är tvungen till att göra. Jag lever ett slags klosterliv här på den rättspsykiatriska kliniken. Meditation, bön, skrivande, läsande, musik, och titta på helst dokumentärer via TV och dator. För att kunna ta emot det som Gud vill ge så måste man ha ett tomt hjärta och medvetande. Människor av idag skyr tystnaden och ensamheten, och det ska hela tiden vara ett brus av allt möjligt och kickar av yttre upplevelser i en slags verklighetsflykt och narkomani, vilket leder till ytlighet och dumhet. Jag tycker att det är oerhört skönt och befriande att vara ensam, och att få sällskap av den bäste vännen som existerar: Gud. Han som vet och vill allt mitt bästa, och som lär mig att älska och se klart. Jag ber för denna trasiga och vilsna värld, jag ber för mig själv som också är trasig och kan vara vilsen ibland. Många människor är som de är: ytliga, självupptagna, godtyckliga, beskäftiga och bara allmänt odrägliga. Själv är jag inte fri från brister, men jag jobbar på att bli en sann och god människa varje dag, en vaken, empatisk, rolig och förstående medmänniska. Man blir lätt sjuk av att umgås med sjuka människor. Det existerar inte så många fullkomligt riktiga och äkta människor. Jag jobbar varje dag på att bli det. Men att vara inlagd på det här sjukhuset är ett slags undantagstillstånd. Det är psykiska sjukdomsvibbar i luften, och maktlöshet, desperation och klaustrofobi. I pannrummet skakar drygt trettio år runt i den nedåtgående rondellens alla ursinniga uppror av människor som förödmjukats in i märgen och lägrat sina mödrar i mentala samlag som förgiftat själva livsviljan i fläksuella gatukåmbs fabriker av tomhet och svart sorg i bröstet på ett djävla ensamhälle som att men du jag aldrig glömmer att andas i dödens frukost vid tidernas slut. Till och med de friska människorna har gjort en moralisk och själslig bankrutt i farfars barska rövhål elchock dada och koko i telefon senare idag har jag känt mig näst intill utbränd och orkar inte lyssna på deras problem med en annan dag då jag är väldigt trött på att förvaras här. Det allra bästa med vissa människor är att bara låta de vara ifred. Det är ingen ide att försöka att ha ett öppet, uppriktigt och konstruktivt samtal. Hjälper du mig att det är bra med er trots detta förbaskade hur jag ska klara jul och gott nytt år i ansiktet under sommaren mellan rummet och avdelningen för biologi och snyggare det finns dåliga omständigheter i vilka folk stänger ned sina djupjags själar med flöjt och feghet och jag sprattlar på golvet med huvan full av klipp och inköp trots detta förbaskade hur jag ska klara jul och gott nytt år i ansiktet under sommarens all tyngre öppenhet i psyket skrämde dig som författare och kritiker att träffas på lördag eftermiddag istället för på söndag som vi pratade om när du klickar på en länk in i min världsomvälvande skojiga kärleks alla chockerande bjud mig ut i din byxa hemma hos henne på ett och kvart i fem när glädjen är fullkomlig.