Endast en låga på din syntråd alltför sammanknuten i dina förnimmelser för att anas. Var jag ytan innan världen möts. Och jag vakade över dig när du gick igenom den mörka spegelns labyrint. Där varje människa träffar sig själv för att dräpas, för det är så. Du blir ingen människa innan världen läst dig. Träden och vinden ska syna dig. Hjälplös kommer du känna dig. Men jag finns där; för jag målade formlösheten - fixerade det till en drömfångare av korallrev för att ge mening till universums likgiltighet. Så att du aldrig skulle gå vilse, med en skärva av himmelriket i din ficka skulle alla dagar skina på det fläckfria sinnet. Som lämnat allt sagt och osagt att fladdra fritt i luften. Befriad skulle vänner och fiender mötas och rådslå med varandra om det agendlösa när den eviga lyckans form skulle gå över gatan och få trafiken att stanna - För det skulle inte längre spela någon roll. När du fri seglar in i en annan timme och alla oroligheter och tvång skulle blekna som artefakter från en svunnen tid. När du blev en del av stadens hemliga liv och sjunger inspiration ur varje knoppande blomma för alla att ta del till tonen av ett sensommarregn. Din bräcklighet skulle stiga upp mot stjärnorna, gå på styltor medan universum sover och du skulle spänna lina från stjärna till stjärna och dansa in gryningen som slår ut som mjuk mimosa. När den som skrek i glas och lät tystnaden tala blev vrålet som skapade världen.