Jag insåg att jag slumrat all denna tid, trots min entydiga och bräckliga övertygelse om att jag styrt mitt skepp hela tiden mot mitt mänskliga egentligen sargade öde.
Dimman som legat i fören och som lurade vid horisonten hade spolats bort; sikten var nu polerande klar! mina ögon var inte längre förbländade av tårar som sved.
Jag kunde beskåda på långt avstånd fåglar flyga och bilda mönster på den vidsträckta ljusblå himmelen.
Längre bort syntes upplysta sandstränder, skinande hamnstäder, båtmaster glimma...