Han fanns där någonstans i ett hörn av mitt minne i huvudet. Men en del som kom och gick och inte tog upp en så där 'vansinnigt' stor del av hjärnan. Det var mest en massa 'ingenting särskilt'. Ja, en del upptogs förstås av familjens olika medlemmar. Men jag tänkte nog inte så mycket mera än på mamma och pappa, på någon sorts vindlande framtid som kunde bestå av ett 'imorgon' och så längre fram en dag om flera andra gick före och så någonstans kring hösten någons födelsedag och sånt. Det där mötet med den fule gubben, var mera någonting okänt diffust, som mest glimtade till någon snabb sekund kanske en tre gånger om dagen eller så. Jag visste inte precis om jag någonsin skulle råka honom igen, efter den där första gången. Men redan efter andra och tredje gången var det som om jag förväntade mig att finna honom där, fast bara en viss tid på fredagar förstås. Jag hade gått dit redan några dagar senare, strax efter tolv eller så, på måndagen, men då hade jag nästan som smugit mig fram, sakta och försiktigt. Men det fanns inte en skymt av någon där. Bara en tom påse som låg där och såg ensam ut. En brun liten påse av papper, den rörde litet på sig av en pust med vind. Men några steg syntes det inte i sanden. Varför det fanns litet sand på platsen funderade jag inte ens på. Det fanns annars en hel del som 'oförklarliga' saker att tänka på för den som så ville. Varför just på fredagar eller varför gräset i parken var grönt och inte brunt eller rött. Varför hus hade olika färger och olika material det kunde vara byggt av eller varför sken solen bara ibland? Jag tänkte som sagt inte särskilt på sådana saker utan virrade mest omkring och längtade efter saker jag inte visste just vad. Det var litet obestämt sådär. Plötsligt kunde jag känna mig 'sugen' på något. Som att dricka något, en läsk eller vatten. Kanske äta någon sorts glass, mjukglass, en puck eller en pinnglass av något slag. Ibland var det isglass som gällde. Du vet sådan där med colasmak och två pinnar istället för en. Och så en puck, den där som var glass i en liten rund ask av papper, med en klick sylt i mitten. Ibland var den slut förstås, då hade det varit efterfrågan på just den. Ibland var jag sugen på Cassatapuck, ja den hette så och sedan var den 'ute ur sortimentet', trots att jag inte ätit den mera några gånger varje sommar. Den gjordes kanske inte bara för mig, men den var litet som 'det bästa som fanns' just när den fanns att köpa. Så jag ville nog dra ut på nöjet och inte äta den 'för ofta'.

Fortsättning följer i del fem