…möjligt blygsamma och ivriga människor skulle få frågan
‘Om ni inte skulle vilja sommarprata i radio i sommar?’
och den frågan fick då en del blandade svar.
Det var en del som verkade tveksamma till hur de
skulle kunna ‘på stående fot
komma vilja säga ett kort ‘ja’, ‘nej’ eller ‘kanske’.

De som skickades ut för ställa frågan till
envar slumpvis utvald fick själva en uppgift
till hur det skulle kunna utföras.
Utfrågaren skulle visserligen kunna ta emot möjliga svar.
Men de skulle inte behöva ställa frågan själva.

Utan mera hålla upp en skylt där
en röd text på grön botten skulle ställa frågan
Frågan är som följer.
'Om ni inte skulle kunna tänka er
att vilja sommarprata i radio i sommar?

Tiden för att prata är satt till en timme
och tiden för musik är satt till en timme.
Hur ställer ni er personligen till den saken?´’
Genom att den som höll i skylten inte själv
skulle behöva ställa frågan eller ens behöva
besvära sig med att stoppa någon ‘i farten’ på väg
utan tvivel till ett eller annat mål.

Utan bara ha en lista med papper fastsatta i ett häfte
på en skrivplatta
och hängande från den en penna i ett snöre.
I boken skulle finnas ett fält för datum,
ort, namn och ja samt motivation.

Så skulle det gå att fatta pennan
och fylla i sin egen rad där.
Det hade valts ut en hundra största städer
och köpingar i landet (Sverige) som människor
skulle kunna bo i eller vara på besök i.

Vem som helst kunde skriva upp sig där
och så skulle de kunna få besked
på ett eller annat sätt sedan.
En del skrev ned in e-postadress
och andra skrev sitt telefonnummer där.

Det fanns även de vilka rynkade på näsan åt saken
och andra verkade då hoppfulla
och åter andra skyndade sig säkert hem
där de skrev ihop vad de skulle ha på hjärtat
samt vilken musik de skulle välja att spela om de blev utvalda.

Några av dem, en ej så föraktlig del nog heller,
kunde tänkas ändra sig gång efter annan den dagen,
sudda och skriva nytt
och så förstås en smula våndas säkert även.
Vem skulle väl, av alla människor,
inte vilja få sin tid i strålkastarljuset,
om än det var just i radio och de inte blev sedda, som i teve.

Så vid ett eller annat offentligt torg
eller väl sedd plats riket över,
höll en människa upp var sitt plakat,
eller ställde det att lutas mot benen,
utan att tränga sig på eller stoppa någon.

Bara med text på ett plakat
och där kunde det då stanna en och annan
och i början var det ingen större tillströmning,
men efter bara någon timme eller så,
bildades det en sådan där som timid liten kö
på en femtio meter eller något längre.

Den som höll i skylten blev överöst med frågor
men svarade just ingenting på dessa frågor,
utan rörde bara en smula på skylten
och där papperen tog slut i boken,
där den det gjorde, skrivare sökte reda på egna papper
och klämde fast dessa i klämman på skrivplattan.

Du skulle själv ha kunnat som häpna över
att medan den första stunden
människan med skylten ej ägnades något större intresse,
den stackars individen fick ta emot såväl intresse,
uppmärksamhet, kritik och frågor, av de flesta olika slag.

Ja, sedan var tiden ute och även om den var det,
så nog var där en och annan
som ville kunna som förlänga den även.
Men var tiden ‘ute’ så var den.
Vilket hördes en smula av de kommentarer
vilka framfördes där och då.

De var inte direkt av det mer kärleksfulla slaget heller.
Du vill veta hur hela saken avlöpte sedan?
Oh, nyfiken i en strut.
‘Kan du ta det från början’,
som en person visst yttrat sig ibland.

Jo visst kan jag det.
Tjänstvillig som jag är, stundom.
Frågan var ju trots allt vilka
som INTE skulle kunna skulle vilja sommarprata.
Och tydligen var det rätt många och många fler ändå
skulle säkert aldrig ha skrivit något alls
på den där plattan med plats för pennans drag.

De flesta som bor här i landet,
som inte ens skulle kunna tänka sig att sätta sitt namn,
det rätta eller ett sådant där som påhittat.
Så de slapp ju även från att göra det,
den där tänkta dagen, en vacker dag i mars,
för nu så länge sedan i drömmarnas ljuva land.