Jag är havet.
Idag vrålar jag ursinnigt.
”Vi har inget mer att säga varandra”
Det är de enda ord du ger mig som förklaring
när du vänder mig ryggen och går.

Vassen viker sig vågrätt i vinden
i vansinne lägger den sig
över den tårdränkta sanden
vandrar i motvind i det som är kvar

en strimma solljus
når botten glittrar
bärnstensvänner

vinden blåser bort det onda

vågar vara
havet är jag

vågtoppar yr av otyglad vrede
oväsendet från mina tankar
en öronbedövande bråddjupsvåg
jag dyker i sorg
simmar längs botten
kryper i mörkret
på havsbotten
vågskålar
I sorgen
på botten
på stranden
står mina vänner
jag ser att de vill hjälpa mig upp
solen visar vägen
i vattenbrynet
bärnstensglitter

© Maria Marängsviss, 1 juli 2020