Igår kväll trampade jag längs intill en kyrkogård som var skyddad med stenmurar runtom sig, och innanför stod en enslig kyrka belägen som en pärla i det ödsliga landskapet, omgiven av buskiga ekar, upplysta ängar, hästhagar och längre bort kunde man se en sjö skymta bort mot fjärran i den flimrande aftonsolen...

Jag vilade i den behagliga tystnaden tills den plöstligt vändes till förtärande vånda!
Jag påmindes om människans oundvikliga skörhet, livets hastiga förgänglighet. Allt är bundet till att dö och gå sönder, men tanken slog mig just att allt är också bundet att uppstå...


Jag förmodar att tillåta sig att leva är detsamma som att tillåta allt annat att få dö, och att hålla ovissheten om när tiden är inne troget inom sig.
Jag hoppas på återföreningen av våra hjärtan, om det är vad vi lyckats bevara helt tills uppvaknandet gryr och vi blir kallade, var och en åt ljuset, eller åt sitt eget mörker...

26/6 - 20