Som en gammal glömd runsten som blir till vit dammig kalk
stod jag där som en staty av uppluckrade drömmar
Den spricka jag gav dig
spreds åter till mig
smittosamt på vägen mot den sista bokstaven
armen vreds om
för det sista ordet
som inte var förlåt
tecknen syntes inte längre
ingen hade ändå sett dem.
armen i ursprungsläge
tystnad