Jag cyklar in till stan en sensommardag, det är 20 minuter in. Jag har ambient musik i hörlurarna och jag röker en spliff på vägen. Jag känner mig lugn, allt känns annorlunda och mer levande. Solen får grönskan att sticka ut. Jag har inget ärende mer än färden. Jag är ung och har hela livet framför mig. Jag visste inte då det jag vet nu, att mästerverket vävs i det tysta och varenda händelse kommer lagras som mall till ett kalejdoskopavtryck av min ungdoms yttersta dagar. Evigheten rodnade lyfte sin mantel och välkomnade mig.