I tidens dal bland dimomhöljda kullar och berg är inget nytt, förälskad i rundgången slingrar floden av blod längst ner oberörd av dimman. Stjärnstoftet som brinner i vårt blod, minnena av bortbrända solar skimrar som drakens fjäll. Floden mynnar ut till en ocean där inget upprepas men allt återföds. Livets alla skepnader har mött sig själv här för att plågsamt förvandlas och glömmas i dödens magiska spegel. Kvar ekar allt, tidens vrål. Metamorfosens fjäril gråter och får det okända det vi aldrig kan förklara att gnistra till. Och leva igen i en annan tid. En ung man omhöljd tidlösheten som växte ifrån sig själv såg ödet i ögonen och blev allting. För att slingra in i en spricka mellan tid och rum, som kvittot på världen han sålde. Dalen skälvde till och fåglarna flög iväg som om någon ritat en rand över himlen. Och vi visste för första gången exakt var vi var. Då någon tagit dödens plats och blivit en kompass på andra sidan.