Det finns folk som verkligen älskar att hata mig, för att jag är så jävla bra och har pejl på saker i livet som de inte har en susning om. Så det ska skruvas ur glödlampor ur mitt stora, vackra och stolta livsträd som lyser så oroväckande starkt och klart. till skillnad från deras. Allt är i sin ordning, det är bara det att jag nu för tiden inte låter människor kränka och förnedra mig. Jag ger tillbaka dubbelt och jag vet exakt vilka knappar jag ska trycka på. Jag biter hårt i deras akilleshälar. Det var som igår kväll när en kvinnlig skötare i min ålder skulle servera mig fil, flingor och musli. Maken till nedlåtande attityd var det länge sen jag stötte på, en jävla dussinhagga som helt uppenbarligen inte tål att se mig. Jag var alldeles för trött och överraskad för att ta hand om henne, och jag måste vara försiktig med vad jag säger och gör eftersom jag snart ska skrivas ut från det här sjukhuset. Men i sinom tid så ska hon få känna av vad jag går för, och jag ska snacka med enhetschefen för avdelningen i morgon. Idioter ska naturligtvis inte jobba inom psykiatrin. Är det inte något väldigt svenskt med det där sjuka beteendemönstret? Jag har varit tvungen att hitta mina själsliga dimensioner, och försöker alltid att vara uppriktig och sann, annars så skulle jag aldrig ha kunnat ta mig ur alla mina psykoser och annat jävelskap, lögner och illusioner. Jag begär inte att alla ska älska och förstå mig, men jag önskar att få bli bemött med respekt och aktning. Jag försöker att vara mot andra så som jag önskar att andra ska vara mot mig.