Jag gick med ena foten medvetet nära vattnet för att slumpvisa vågor skulle träffa den och för att jag då skulle känna att vattnet vid den här tiden på dygnet, i juli, var varmare än luften. Jag tänkte på dig, det minns jag väl. Jag tänkte att jag ville att du skulle ha gått där precis bakom och lyft din fot baras lite när nästa våg skulle träffa och skvätt lite varmt vatten på mina jeans. Det hade inte gjort något.
Solen gick ner på fel sida; bakom träden och skogen och husen på fel håll. Jag hade hellre sett den gå ner i havet. Spegla det grönt. Vi har pratat om solnedgångar du och jag. Förra gången vi gick här tillsammans. Då var luften varmare än vattnet och vattnet kallt som fan. Det var vackert, men knappt ens Maj.

Foten som var längst mot havet sjönk ner i sanden och jag hade givit vad som helst för att få hålla in hand. Jag kommer ihåg att vi hade pratat i telefon några timmar tidigare. Du hade berättat att du var nästan på kilometern 100 mil bort. Det fick mig att tänka på en sång och jag kommer ihåg att jag grät tyst vid min sida och linjen. Medan du pratade om något viktigt. Jag minns att jag viskade hejdå.
Jag drömde om dig den natten och om stranden så som den var i Maj. Kall och hård, men vår. I drömmen sa du något fint, men jag har glömt vad det var. Förgångna drömmar spelar ingen roll när jag vänder mig vaken i sängen varje natt och letar efter din hand att trycka i min. Tryggt och länge, till jag kan somna. Det kan jag aldrig. Inte numera, inte ensam, inte i en varm julisäng med ett helt täcke för mig själv. Inte i den tystnaden.

Tystnad har fått en ny innebörd sedan du försvann. Förr var tystnad när jag la mitt pekfinger över din mun och blundade. När jag bara kunde höra dina andetag jämte mina. När jag bara kunde höra oss. Förr var tystnad vacker.
Det kan bara inte vara samma tystnad som numera kan göra mig galen av längtan efter ljudet av en kyss eller ett ömt ord. Det får inte vara samma tystnad som lämnar mig att lyssna efter en endaste liten mygga i rummet som kan surra jämte min inandning. Oftast är det i den slags tystnad som jag kan skrika rakt ut, som jag kan slänga mig på golvet, som jag suckar, gråter, ber ut:

Jag saknar dig.
Jag saknar dig.
Jag saknar dig.