Dr. von Nihils föreläsningar om ingenting brukade börja
med en minuts tystnad. Efter detta frågade han studenterna vad minuten betydde för dem, han fick många olika svar. Det vanligaste var att det gav en stunds eftertanke, dvs minuten av ingenting var faktiskt någonting.
Därefter brukade han ge sig in i olika teorier om skillnaden mellan ingenting och någonting, hans resonemang blev allt mer och mer komplicerade ju längre han pratade. Till slut kunde inga studenter inte ens de mest begåvade hänga med,
och till sist inte ens han själv men han fortsatte ändå van som han var att prata.
Med stort intresse såg han att många studenter skrev ner vad han sa och låtsades följa med trots att det han sade blev virrigare och virrigare vilket han faktiskt insåg själv.

Han gick sedan in på begreppet ingenting.
Hans retoriska fråga om begreppet ingenting var, då begreppet ingenting fanns då då måste ingenting vara någonting, det kunde han prata om i en halvtimme. Studenterna lyssnade på honom men begrep föga, men han var ju ett stort namn så det måste ju ligga något i det.

Hans nästa fråga var, kunde man överhuvudtaget nå ett tillstånd av ingenting
Hen fick olika svar men en student svarade. När man är död så är man väl i ett tillstånd av ingenting, i alla fall själsligt, åtminstone om det inte fanns något liv efter detta. Men det kunde man ju inte veta.
Sedan brukade han gå in på begreppen ingenting i det skrivna ordet, mellanrummet mellan raderna var ju tomma, dvs det stod ju ingenting där, var det då ingenting?
Han brukade svara själv på frågan, rent fysiskt var det ju så, inga bokstäver fanns ju där men somliga kunde läsa mellan raderna andra inte, så ingenting fanns för en del men inte andra.
Detta komplicerade begreppet ingenting avsevärt.
En student frågade om ingenting var det samma som siffran 0,
svaret på detta var förstås dubbeltydigt, 0 var det matematiska begreppet för ingenting lika ouppnåeligt som oändligheten
1+0=1 men 1+10=11 ställer till det, 0 är här är inte bara ingenting.
Ställd inför alla dessa alternativ brukade Dr. von Nihil bli lite förvirrad.
Han var en gammal man och började så småningom bli ganska trött
och måste göra pauser för att fundera på vad han skulle säga härnäst. Han upptäckte då till sin förvåning att intresset för vad han skulle säga ökade påtagligt när han gjorde pauser.
Studenterna såg förväntansfulla ut inför nästa mening.
Han kände till detta i predikanters sätt att predika men hade aldrig tillämpat det själv, i alla fall inte planerat.
Som den vetenskapsman han var tänkte han hur lång kan jag göra pausen
innan den har motsatt verkan.
Han började med 5 sekunder men fann ingen respons, fortsatte med 10 sek efter 30 sek började en del undra om han kommit av sig. Efter en minut började många skruva på sig, men auditorium är för det mesta positiva till talaren och vill dess väl, så när han började tala igen så hördes en lättnas suck från åhörarna.
Till sist blev han så trött att han inte orkade prata längre, han bestämde sig då för att göra ett experiment, stod bara kvar i pulpeten tittade ut över publiken men sade absolut ingenting.

Fortsättning följer