...inställ(sam)t... märk värdig.

Susanne skulle en afton för första gången (choklad med sidovagn) hon skulle gå på en scenföreställning med en scenkomiker som mest gestikulerade och pratade omkull den mest inbitne och även som uttråkade ungkarl eller för den delen 'ungkarlskvinna' som någonsin vandrat sitt gräs. Varför låter det inte lika käckt med ord som 'Ungmöns förbannelse' eller något ditåt? Varför alls frukta denna som farsot? Allt nytt bär 'nyhetens behag' i minst en kvart. Bara inte i en så kallad 'knarkarkvart', om än i 'gyllne doser'. Nej, tacka vet jag... tänkte hon för sig själv, en halv heltimme. Så många säger istället 'en hel halvtimme'. Men en vän till henne brukar kalla stunden för just 'en halv heltimme'. Hon ser det mera som en litet käck avvikelse från 'det gamla vanliga'. Hon vill ofta ha 'det nya vanliga' när det gäller fenomen och äventyr av skilda slag. Att året hunnit bli 11988 för att tiden behagat kravla sig ändå fram till ett nu, om än det redan året därpå skulle kallas för ett sådant där passerat år. Ett då, skulle någon sucka, trots att redan då en stund redan nu, skall kunna samlas bland alla 'då' som passerat gång efter annan. En scenkomikers afton. Redan Karl-Gerhard hade stått ensam på scenen i strålkastarens ljus och brustit ut i en eller annan kuplett. Om någon kunde ha en 'en figurs show', det ofta kom att kallas för 'enmansshow' eller något lika intressant. Ibland mera förr var det nog vanligt att de komiska figurerna på scenen bytte av varandra som numren i en revy eller så. Susanne befann sig i något som liknade en kris, inte ett kort svärd från Indien alltså, utan en Svensk kris. Hon hade tillbringat några spännande år tillsammans med en något äldre gosse och nu var den tiden för alltid förbi. Det var hon som 'gjort slut', hon ville själv vara den som 'klippte banden' när något så lockande och lovande plötsligt påminde henne om att även rosor slokar stundom. Hon ville hinna innan 'tiden för en smula slokande' var inne på sitt första varv av varnande signaler. Hon ville hinna uppleva blomningen, bara inte 'tiden efter före sista förbrukningsdag'. Så hon började själv verka som uttråkad, så han i sin ådra till liv skulle börja sloka. Då kunde hon lätt ta till orda med sin enda replik. Ja, sedan kom den där korta tiden, en vecka eller så, då de utan vidare utdragna och uppslitande 'bråk' eller 'vädjanden' insåg brutalitetens faktum. Sedan var det bara att packa sig en väska och yttra orden 'någon dag kommer någon att hämta mina saker'. Sedan öppna ytterdörren och stänga den efter sig och inte heller se sig om. Det viktiga med att lämna 'en sjunkande skuta', är att inte se sig om då en går. Det hade hennes mor givit henne som ett sista råd, då hon tagit sin egen väska och gått. Utanför på gatan hade hennes nya kavaljer stått lutad mot sin bil och väntat. Hon var, modern alltså, gift redan inom en månad och de skulle kunna stötta varandra, såsom varande nyktra alkoholister. De hade visst träffats i någon rörelse för just alkoholister, vilka sade sig vilja 'börja om'. Hur det gått med den saken, visste Susanne blott helt litet om. Hon reste alltmer sällan till den adress och stad de valt för sina botgörande år i livet. Då hon, Susanne alltså, tagit sig för med att boka biljett redan ett halvår före dagen då hon tänkte sig ett besök på teatern, visste hon ännu inte säkert om hon själv skulle gå. Hon hade ju möjligheten att ge bort den i present till någon på jobbet. I värsta fall alltså, ifall hon skulle få 'förhinder'. Det verkade bli fullt. Själv hade hon kommit när det varit ungefär fullt, till en sju tiondelar eller så. På hennes egen plats, i stolen som var nedfälld, stod det en handväska. Hon tittade på kvinnan i sätet bredvid. Kvinnan tog ingen vidare notis om Susanne, väskan blev inte flyttad på heller. Så viskade hon till kvinnan något om att flytta väskan, litet diskret sådär. Inte heller detta hade någon synbar effekt. Så Susanne valde att stå kvar tills artisten kom in på scenen och lät blicken svepa över de sittande. Han verkade studsa till en aning. Han tittade åter på de sittande, denna gång från andra hållet. Åter igen stannade blicken vid Susanne och hennes stående gestalt.
- Vi tycks vara... han tycktes leta efter rätt fras, den hade han nog inte tränat in.
... i en salong där en i publiken ännu inte hunnit sätta sig ned.
Susanne teaterviskade så det hördes ända till Norrtälje minst.
- Någon behagar ha fyllt min plats med en damväska och vägrar så käckt att flytta den. Trots en tyst anmaning från min sida att vara litet diskret av sig. Men eftersom hon inte är underbefäl i kustartilleriet, och jag själv inte bär uniform just ikväll, med majors beteckning på min utstyrsel, så vet damen nog inte heller 'sin plats här i livet'.
Scenkomikern visste nog inte riktigt vad han skulle svara för någonting rappt på det yttrandet.
Damens bredvid väskan rörde sig inte. Hon såg kanske åt scenen till, men i övrigt rörde hon inte en fena. Ingenting hände på en god stund. Sedan öppnades en dörr, genom vilken publiken tagit sig in. Genom den kom tvenne uniformerade och bastanta vaktmästare in. Varför det yrket skulle bära just den titeln hade Susanne aldrig undrat över. Kanske var de mästare i att vakta en eller annan sak eller lokal? Sussanne visst inte svaret på en sådan fråga och hon hade aldrig heller hört den ställas. Men det var nu som hon för första gången började undra över fenomenet. Damen i stolen intill verkade röra sig en smula. Dessa män närmade sig just hennes rad och kanske skulle hon röra sig mera då.
När de stod precis intill raden och stolen Susanne skulle enligt hennes biljett ha tillträde till just för kvällen, yttrade sig den ena mannen.
- Om damen vill komma med här...
- Damen vill inte komma 'med här'. Jag har betalat för att sitta här och uppleva föreställningen. Tillsammans med min man Baron von Schrynkeln.
- Ni har fått såväl tid som möjlighet att flytta väskan, res ser alltså och ta med er väskan.
Det blev tyst i kanske en trettiotvå sekunder eller så. Kan även ha varit trettiosju, Susanne var inte den som såg åt armbandsuret till. Det var inte helt ljust heller, så även om hon velat ta tid på något utan tvivel intressant intermezzo, så var det som sagt inte precis 'ljust som mitt på dagen'.
-Det är inte min väska. Så här ser min väska ut, ropade plötsligt kvinnan som tilltalats. Strax därpå visade hon en väska snarlik den, vilken stod i så ensamt majestät på den uppfällda stolen bredvid.
En helt annan kvinna, ställde sig nu upp framför sin stol, kvinnan kan gott och väl ha passerat de yngre femtio och goda åren. Det var svårt att en smula bedöma i skumrasket. Hon ropade svagt något som inte riktigt förmådde nå 'ända fram'. Sedan tog hon i med något högre röst.
- Väskan kanske innehåller något annat än puder. Det kanske är en b...
Nu började salongens stolar att slås upp och om hon spelat upp sceneriet i slow motion i sitt eget huvud, hade det som hände mycket väl kunnat liknas vid en skenande skock tjurar från Pamplona, en stad i Spanien säkert. Susanne som haft platsen längst ut mot gången, sökte göra sig lätt och liten där hon stod i gången medan raden tömdes på människor. Även kvinnan i sällskap med sin man som hon beskrivit som en Baron. Verkade något leda flykten från nutiden. Susanne ville nog ut även, men tjurarna verkade flera och ha något mera bråttom. Kanske om det varit kvällsrealisation på kläder eller elektronik i någon affär tvärs över gatan plötsligt den kvällen, och någon glad jeppe plötsligt rusat in i den stora lokalen och skränande ropat att nu, var goda sekunder dyra. Hade de nyss lugnt sittande och väntande människorna kunnat slå rekordet på hundra meter ens då? Det visste inte Susanne svaret på. Hon väntade vackert på sin egen tur att i lugn takt ta sig fram till biljettluckan och ställa sin makliga fråga.
- Biljetten gäller visserligen för ikväll, men som föreställningen verkar inställd för kvällen, går det lika bra att få bevista platsen nästa onsdag vid samma tid?