Jag har skjutit det ifrån mig i månader
men bearbetningen kräver år
och alla världens distraktioner
kan inte få mig att glömma alla blånader.
Tiden läker åtminstone alla utvärtes sår
men jag är ensam i att handskas med mina demoner.

Jag ville minnas dina händer när dom flätade,
inte när dom slet
och jag ville minnas dina tänder när de skrattade,
inte när du skrek.

Men kärlek och våld visade sig
inte vara äpplen och päron,
de var snarare clementiner och mandariner.
Jag var bara sexton
nu är en del av mig lämnad i ruiner.

Du kunde vara så jävla elak
men jag vet inte ens om du insåg det själv
hur du gjorde mig till ett vrak
punkterade varje nerv.


Jag vet ju att det är ett betingat beteende
men hur ska jag kunna komma någon nära
avlära allt jag fått lära?
Jag blundar och jag ser ditt leende.

Självdestruktiviteten slog rot i mig
långt innan jag träffade dig, det är sant
ett tag trodde jag du fick den att släppa taget,
men det var bara en skiftning
av vem som höll i rakbladet
vilka kroppsdelar som fick bära spåren.

Sexualiteten är en del av femininiteten
i ett samhälle där vi fostras
att gilla dominans och våld
i takt med månaderna och åren
där slagen varvades
med smekningar och intimitet
tappade jag bort min identitet,
fick henne utsåld.