Inledning
En kärleksvisa för de som möttes över gränser i sjöarnas och skogens gränslösa land.
Ett par ord för de som förälskade sig i en främling och fann ett hem i främmande land.
Ord till dem som aldrig skrev – ord från svunnen tid som sedan länge runnit förbi.
Tid och rum är vår samexistens – för lyssna, lyssna till forsen, deras levnad strömmar än, likt far och mor i dig.

Jag förälskade mig i dig och den plats som var du.

KÄRLEKSVISA
Blekt av solens glans, långt bort i
Ingenstans finns bara gran och strand

Något sobert vilar över detta Frödingland
Stillhet bryts vid forsens rand
Ett dunkande tidevarv
Stolt och stark härdad vid sin svarv
Far till son, strävan går i arv

Bland höga hus finns stadens brus
Leva vind för våg i sus och dus
Jag så vilse i stadens ljus
En längtan bort och ut!

Du såg mig ensam gå, ett fjärran väsen
Du ett funnet sagoväsen
Jag föll där och då, förlorad i det blå
Låt oss bara gå

Genom vidunderliga vidder flöt sjö och älv förbi
Låt tiden evig bli
I en simpel bil
En saga -bara vi
Jag sa kör! låt oss leva tills vi dör

Bakom oss, lämnad ensamhet
En färd mot tvåsamhet
Du en drog likt eter
Döva lust till sånger av Peter

Tillsammans ska vi finna skogens stjärna
Där någonstans under bergens kärna
Djupt inne bland skog och mark
”kör min älskling” sjunger LeMarc
Likt sången vill jag se vart alla vägar tar slut