Pling! Pling! Pling!

Vill inte höra! Måste du störa? Jag har annat att göra!

Mina Klackar som smattrar på ekande sten, jag styr vant över stan. Lunchgäster i sakta mak strila från restaurang och hak.

Blick letar sig mot skyn, en mås flyger förbi - din fula tärna: Visst är vi lite lika vi - jag som aldrig blev Lucia, aldrig var en stjärna. - Du - botten av fågelns hierarki.

I det stålblå grå breds vita segel ut, ett segertjut över att vara överst, nu ser du ner på oss - du slet dig loss.

Jag lärde mig aldrig att flyga, men fortsatte att gå… Vad nu?! Vad fan står på? Ljud från steg och klack upphör snabbt, ersätts av en hagelattack!

Pling! Pling! Pling!

Ett terrordåd från en iPhone 7, klart det är du… länge sen nu.

Jag rotar i en väska från Kenzo, en gräll, bild på en tiger och pulsen stiger. Går du på Benzo? Datasladdar som fått tycke, ett smycke itu, allt i ett enda tassel och från kvitton hörs prassel. Har du hamnat på psyk? När ska du ta hand om ditt eget byk?

På håll en tärna glyser och ler, luften är avståndet mellan mig och det som tynger dig ner. Hon en myra i myllrande massa, en produkt bland dussin tusen. Som ett sömlöst segel driver hon runt. Stora tankar dunstar tyst mot den himmel som är min. Hit når du aldrig, så fast i moral och material. Instängd i bur. Undrar vem du kallar för djur?

Synar det bestämda klivet, ett mål så givet, fast i verklighet en dans i cirkeln runt, ty allt är redan skrivet. Men se där! hon stanna upp! Å nej, hon river och sliter i någon slags iver. Tillbaka till fel, en jakt efter nästa akt. En mobil hon finner och sakta läser medan tiden springer.

En ensam seglande mås, på väg till något hon inte ser, kanske den ler och tänker: visst är vi inte lika mer.

TEXTMEDDELANDE
Kära syster min tillvaro är mer än dyster, det finns inget kvar, för vet
du vad? Har sålt allt jag har. Häromnatten sålde jag min kropp och förlorade mitt sista hopp.

Innan han gick tog han något han inte fick, den sist bit som var jag, vad gör man inte för och va´ till behag?

Javisst du är jurist, men det finns ingen tvist, jag fick en klapp, en Swish, ett tack och god natt.

Ett möte så passé, precis som måsen i de grå.

Jag vill framåt, nu kallar bakåt, tvingas mot minnen som är flydda en skänk till de avskydda. Börjar om min långa färd mot din bortglömda härd.

Innan adjö, till en slocknade stad, vid rännstenarnas sista rad anas mås och en flämtade unge. Utan bädd och dunge kommer nöd för arma liv. Visst är vi lite lika vi.

Du tog mitt lillfinger och sen min hand. Blod och band kättar mig fast. Jag har egentligen nog med min egen last. Du bryter dig in i min sfär, skriker och svär. Rasar rutiner, sätter fredagsmys i ruiner. Du säger förlåt, gråter ut i min lur. Jag vill bara bryta mig ur. Såga av där våra lemmar sitter fast.

Älskade oälskade syster du har bara mig och ibland vet jag inte hur jag ska bli av med dig. Skör som prinsessan i spelet, gör jag gästspelet som en spansk Super Mario. Don Quijote gör tillvaron kort, bubblan spricker och next level är verkligheten som sover.
Game over.

En vandring mot milsvid betong, där har jag också bott en gång. Minns en sång min mor nynnade:”en kamp emot kvalen” däri göra skillnad i de politiska valen. Men min lilla röst stannade likt ett eko bland husens tyngda vägg. Min mor log lika tröstlöst som sångens ton och sa: ”Lyckas du fly är du fanimej som Escobar”, sedan drog hon till nästa bar.

Numera sjunger min mor för bordsfläkten i sitt eget paradis, hennes medelhavsbris. Tröstlöst sörjer jag min levande mor, så bittert arg över att du lämnat ditt arv. Min syster din avkommas larv. Hon blev ingen fjäril som tog till flykt över taken. Som du sår slapp du skörda – din dotter – min börda.

Likt en vingklippt mås flög jag mig loss - jag måste bort! Du stod kvar och skrek efter oss.
Kalla det vad du vill, mot alla odds, ett maskrosens barn. Ett simpelt tal, gav mig chansen till andra val. En maskros gul är ingen ros bland rosor röda. En mås i tjäderns skrud är alltid en mås bara inlåst i ett annat bås.

Nu en ständig flykt från det som va´, en dröm om att överta. Även vita och putsade hus har sina väggar och sina murar. Läckbergs saga, min sanning kantad med förgyllda burar.

Vintergatan 2, en etta med kök i en vrå. Möts av stickig doft, ett bord och en säng. Ett grumligt mörker fyller tomrum. Här står jag, ack så dum, var är du?

Pling! Mitt ansikte lyser blått, när jag stannar till och läser de ord jag fått.

Pling!

TEXTMEDDELANDE

Kära Syster...länge sen nu.

Visst såg du måsen i det grå?
Men förstod du vad som stod på?

Ty rum och tid har ingen ände.
Läs mellan raden i texten jag sände.

Det var du som sålde din själ och kropp,
pantsatte ditt hopp.

Det var jag som bjöd in till mitt liv,
ville ge dig andra perspektiv.
Du är vad du gör;
Du dränkte din lycka.
Gav mig din olycka.

Med iver du kliver -
mot inramade drömmar.

Tid och rum har inga sömmar.

Snart du läst klart de sista orden
Vem är du som springer runt på jorden?
Mållös.
Medvetslös.
Intet.

Timglasets tid är förbi.
Tänk om du hade lyssnat till mitt skri.

Visst är vi inte lika vi...

Pling!

TEXTMEDDELANDE SLUTVERS
Medsyster, du går i motvind.
Nu har du tappat din segelvind.
/ Lillasyster.