i en gränd i gamla stan finns en fläkt som snurrar
sänder ut vibrationer, surrar, försvinner bort mellan stationer
och i tunneln till tricken står spelemannen han som kan alla sticken
och reciterar som vanligt, distraherar

samma dag som du föddes dog jag för hundra år sedan i en annan tid
och i mörkret, där i skiftet, precis innan ljuset, möts vi ibland du och jag och jag förstår att när du om natten naken reser har jag bidragit till din svid

(kanske är det därför dina vänner tycker du är reserverad, att du är så svår att nå)

men tror att du vet, liksom jag att vi dansar, leker och chansar, lär
att vi letar efter något nytt, liv, och precis som du längtar jag efter att hålla någon kär

det är som att luta sig för långt ut över räcket på bron,
tillfällen när man nästan helt har tappat tron
när man hör
hur bäckens mörka vatten kallar
hur det pärlar och porlar, ropar och skvalar
långt där nere i det djupa
finns något som talar, svallar!

å hur det suggestivt närmar sig
det som simmar inom
när vi vet att vi inte kommer att stupa
inte heller denna gång

för det finns en längtan,
en röst långt ini,
i mig, i dig, inom oss,
en trängtan
som ger tröst till så mycket mer
(än banala rim)
förstås!

så som frön faller i juni
lämnar det spår
så som regn mot rutan på bilen när du kör
eller som löven, som nu faller och dör
i en slags epilog

för den som skriver inre brev,
uttalar ord som aldrig uttalats
när det dunkla har vällt över,
har tippats omkull och lagts i mull,
där maskar krälar

den som finner ord
för alla som letar porer,
små gångar,
tunnlar, att gräva sig ur
för att komma ut

som en människa