Jag gick in i en bokhandel där det för tillfället
var ont om människor och fann mig plötsligt
stående framför kassören. Han yttrade sig först

- Jag hatar verkligen att stå här som kassör i en
bokhandel där kunderna tror att de är fan så
speciella. När det i själva verket bara finns tre

olika sorters kunder. De vilka vet vad de vill ha,
de som inte vet och därför frågar expediten för
att bli rekommenderade något. Och så de som

inte har mycket annat att göra än att gå in i olika
affärer och själva försöker prata omkull försäljare
om olika saker.
Kan en själv då bli annat än trött på sina kunder?

Varpå jag själv svarade personen bakom disken.
- Jag hade egentligen tänkt fråga dig om råd,
eftersom du ändå fördriver tiden med att skrämma

bort eventuella kunder. Men så kom jag ihåg hur
dags det börjar bli att gå på visning av en eller
annan bostad.

Varpå jag hittade vägen ut igen och gick på visning
istället. Det var nog inte riktigt sant det jag sagt om
att gå på visning, det var ju jag som var mäklare den
dagen.

Jag befann mig redan i våningen och så ringde det
på dörren och där stod en hel familj som ville se
lägenheten jag hade att visa upp den dagen. Jag

bjöd dem att komma in och sade sedan.
- Välkomna till visningen. Ni kan säkert gå runt
en smula själva och titta, så om ni har några frågor
sedan så är det bara att säga till.

- Vad? Men ni skall väl följa med runt och yttra de
där självklara sakerna som vi ju ändå han se själva,
utöver det som stod i annonsen. Jag, menar hur liten

lägenheten är, att det snarare är en lägenhet på
fyra rum och kök, med nyrenoverat badrum och att
huset byggdes ett visst år och om det är stambyte

på gång eller om det redan skett samt vad själva
utgångspriset är? Mera en lägenhet än ett jaktslott
för en greve.

Jag stod som förstenad och visste inte just vad
att svara. Men jag var nog såväl uträknad som
ute ur bilden där. Till slut gick i alla fall familjen
och lämnade mig med orden.

- Vi lovar att tänka på saken och så hör vi av oss
om det verkar att vara något för oss. Dörren slog
igen bakom dem och de tog sig ner för trapporna,

lägenheten de sett låg på tredje våningen och hissen
var upptagen av någon som skulle flytta in eller ut.
Gatan fram gick de och iväg till en annan visning.

Där de blev insläppta allesammans och även detta
var en privat visning. Det var det nya nya, om en får
säga så. Mäklaren som släppte inte dem var en kvinna

med maskeradmask framför ansiktet. Du vet en sådan
där med smala och smått orientaliska springor för
ögonen och istället för en västerlännings kläder bara

hon kimono, hade svart uppsatt hår samt svarta skor
med låg klack.
Även här gick familjen runt och tittade sig omkring.

Även detta var en trea med kök och badrum. Kvinnan
som svansade efter dem visade dem balkongen genom
att öppna den och den hade plats för ett litet bord samt

tre stolar där räcket var platsen för fjärde sidan. Eftersom
det var två föräldrar och två barn så dög den nog inte för
dem. Men lägenheten var i toppskick för att ha blivit

inredd för ett liv på åttiotalet. Då familjen gått igen där
ytterdörren tyst stängdes efter dem anlände de precis i tid
för nästa visning och då till en lägenhet med så öppen

planlösning att den bara var ett enda stort rum, med
undantag för badrummet med ett fönster som faktiskt
gick att öppna. Den man som skulle visa lägenheten

räknade upp fakta och tystnade sedan som om han varit
en stel robot och den entoniga rösten vore ett uppspelat
meddelande. (Ordet ‘uppspelat‘ finns inte i ett modernt

ordförråd och det är därför markerat med rött.) Mäklaren
satt som en sovande på post varandes vakt. Alltid fann
endera medlem ‘något fel’ med det just sedda och som

uttråkade lämnade de lägenheten igen. Den ena extrema
visningen efter den andra avlöste var dag familjens vecka.
Mäklarna var alla olika på sitt sätt, men gemensamt hade

de nog inställningen att det var slöseri med såväl deras tid
som besökarnas, eftersom familjen väl bara kunde vara
intresserade av att köpa en om ens någon av alla lägenheter

de förevisades. Den kanske ville ha en villa på sju rum när
allt kom omkring, eller möjligen ett litet slott. Människor
är så kräsna numera att det minst skulle behövas något

utöver det varliga för att de alls skulle reagera med att
utropa
- Detta vill vi ha! Med en viss åberopad entusiasm.

Annars verkade just att visa håglöshet, en som sport i sig.
Ja, sedan gick veckan och så kom lördagen igen och jag
reste hem till dig och blev som vanligt rejält välkomnad

och mottagen och strax efter det vaknade jag till en ny dag
med att solen sken inom genom den fällda persiennen och
jag visste att nu var det mer än en månad kvar tills du skulle

komma ‘terrorisera’ min tillvaro genom att vända upp och
ned på den. När virvelvinden sedan plötsligt avbröts med
din resa hem igen, skulle jag vara för mig själv igen tills jag
började längta efter nästa virvelvind.