Gräsligheten växer i hans lund

Förhindrar honom att få minsta blund

I de ögon som för mycket sett

Av väjningar från sånt som aldrig skett

Trots att han är ensam får han aldrig va ifred

Ty vålnaderna de marscherar fram i täta led

Ett perforerat hjärta söker skydd

Från varje ytlig själ som är beprydd

Med materiella, självbelåtna flin

Där kredd och flis är enda poesin

Men hjärtat som är hålslaget det hoppas någon gång

Finna sig en tvilling innan livets undergång

Men hur begärlig är en individ

En socialt och själsligt invalid

Som gjort det till sin enda sanna plikt

Att va till lags och undvika konflikt?

Men bröstet bär ett frö av hopp, men inte törs han tro

Att detta vackra embryo skall leva fritt och gro

Omringad av hat och självförakt

Har kärleken till slut om livet bragts

Men kanske om han träffar rätt person

Kan väcka den till reinkarnation

Gräsligheten är nu snår och sly

Och hjärtat kräver någon som kan sy

Ihop varenda sprucken liten söm

Så han slipper förtvina i en dröm

Men hur kan man tarva kärlek av en annan fin gestalt

När man sig själv och sin person föraktar mest av allt?

* * *

Blues för Amadeus - Ola Magnell