Krossat glas i tunneln
som skärvor av smaragd.
Blodsmak i munnen
Helikopterplattan är inte längre ödelagd.

Jag ser dom först som silhuetter i mörkret
deras kranier avtecknas mot kullerstensgatan, som målats av någons röda blodplättar.
Jag kan fortfarande höra ljudet av ben mot stålhätta.

Spindelväven i deras armveck
har symboliskt blivit förevigad i bläck.
Som spöken från ett 90-tal som jag aldrig tillhörde
mina vänners föräldrar minns hur dom förstörde.