Om man dristar sig till att säga sanningen, den anskrämliga och fruktansvärda sanningen, så måste man räkna med att bli hatad, avskydd, hånad, förlöjligad, djupt kränkt, förnedrad, förödmjukad och en persona non grata, fullkomligt utstött från den underbara förljugna gemenskapen, i vilken man starkt kan känna doften av ruttet kött, ytlighet och dumhet. Vad gör man i denna prekära situation? Att fortsätta hävda sanningen till sin blinda och döva omgivning är inte någon bra väg. Gud finns alltid inom avstånd så att det går att ha en dialog, och Han hatar inte sanningen, Han är sanningen, kärleken och vägen. I Hans närhet går det inte att känna sig kränkt, besviken och övergiven. Hans aggressiva explosivitet skingrar alla lögner, dimmor och illusioner, och hos Honom kan jag bli vederkvickt och känna min säker och trygg. Det finns kristna människor som vägrar att jobba med sig själva, vägrar att inventera själ och psyke, bearbeta trauman och problem, för de är fullständigt övertygade om att Gud ska på ett fantastiskt vis genom ett mirakel ska lösa alla deras problem som att trycka på en knapp.

En slags kristen tro som är en blundande extrem optimism som inte är en vuxen och mogen slags tro. Jag kan bli starkt illamående och kräkas när jag stöter på sånt folk. Det enda som jag kan göra är att söka sanningen och finna den, i en strategi som är den enda vägen till läkedom, glädje och frihet, att genom en tillrättaställande och kompromisslös kärleksprocess bli en upplyst och underbar människa. Emotionell smärta kan vara ett tecken på att man är på helt rätt väg, och det finns ingen annan väg.