Avstånd är vila

Inget låter jag komma tätare
än ormlängds avstånd;
hasselsnok eller anakonda

Skogen hängde kring mig
idag,
men skogsvägen lyste
ur ett öppet ordspråk
framöver,
som jag upprepade
som ett mantra,
och skogen höll
så länge som krävdes,
men dansade grymt
och uppsluppet
bakom mig,
över återvändandets slutna stig

En äldre kvinna väntade
vid ljusets stup
med kaka
och någon annans utmejslade
handstil
ur 1967 års bortglömdhet,
uppkrupen
i en soptippsfåtölj

Det rycker i kroppen

Det är hjärtat som pumpar

Kroppen ligger inte still;
pulsen svallar igenom;
bröstkorgen häver
som hav över bådor

Huvudet ligger på kudden,
alldeles ensamt,
och tänker;
ser bilder från förr;
ansikten på rad
på väg ner i förgängelsen,
blickarna nakna

Bakom treglasfönstren
stormar apokalypsens ryttare fram
i verklighetens bredribbade manchesterbyxor
från Carnaby Street,
medan Döden växlar svart
på Norra Bantorget
och kaféerna kräks folk
längs Drottninggatan

Kroppar ligger
som väl inslagna presenter
på bårhusen

Sorgen står högt i tak

Lakvattnet stiger mustigt
i gravarna
och de döda storknar
längst bak
i Michel Chions Requiem

Nekrologerna står
som svarta trädsilhuetter
i den bleka köldens Österlen

Händerna öppnar sig
som näckrosor
i Estonias välvda skrov

Stadens vattensamlingar talar
tyst
sinsemellan
om djupdykande husfasader

Det kliar i levande kroppar

Själsförmögenheterna rister
som hästar som rullat

Regnet sjunger
i himlens bråddjup

Timmarna hänger som bönekvarnar
i tidsutdräkterna

Fåglarna höjer insatsen
runt automaterna

Hesekiel ryter i stormen

Postverket distribuerar skyddsänglar

Vi befinner oss på en sjunkande planet
i en allt djupare rymd

Förfasarna kommer blickstela,
fågelskrämda

Framtidens företrädare rappellerar
i djupa ättestupor;
gammelgodset vinande,
men det förflutna är en föreställning vi har
i nuet;

The past is a present idea