Så länge jag kan minnas har jag haft sölig hackspettnäbb pickande mot bröstbenet. Pickar, pickar, pickar. Oavbrutet. Jag kan inte minnas en tid då mormor inte hade maskor på strumpbyxorna eller tjocka silverringar i öronen men ljudet av deras klingande förtogs alltid av pickandet. Trumhinnorna är sköra och extra känsliga för yttre stimuli så som rådjurskid som brölar och mormor som stönar när hon putsar silvret. Men allra mest för pickandet mot bröstbenet. Så länge jag kan minnas har mormor frenetiskt putsat silver som är som små spegelskärvor att se sitt rätta jag i. Detta rätta jag är inget annat än sörja och smädelse, hårtestar och små risgryn till tänder. Ögon som tindrar. Sölig hackspettnäbb som pickar. Om och om och om igen.