I förgrunden;båtarna
och den mycket försvagade isen
där inte sjögräset slagit rot.

Dova vingslag klipper lågt över stenarna.
I mellangrunden har jag bäddat in mig
i mossan. Min hud är tjock och vit;
anpassad till ett liv i frusna marker
med spretiga grenar.
Anpassad till att leva upplyst men kall,
instängd men utfläkt.

I bakgrunden ligger staden.
Den hårda, kalla staden
med sina vattencisterner
och lyftkranar.
Det ryms inte värme bland kullersten.
Varje sten nogrannt utplacerade
för att stjälpa varje försök till steg.

Båtarna skvilpar av och an,
rör sig i takt med vågornas musik.
Ett lov om att fortsätta transportera
och transporteras över bränningarna
längre ut.

Sjögräset är petrolblå flyende
bläckstreck över stenarnas
mjukt slipade kanter.

Jag kan inte ro
fast jag försökt ett helt liv
och staden kommer aldrig
att värma min hud.
Det är en vacker stad
och havet har ännu inte slukat den.