Pistolen i flickans hand höll sig stadig när hon först
greppade den. När hon sedan höjde den till skott för
att söka träffa målet, bestående av en från grenen i
trädet hängande nätkassen med tomater, skakade
handen litet.

Hon hade fått instruktioner om hur att andas och före
att alls ta pistolen från bordet, bereda sig. Hon hade
gjort en del gymnastiska rörelser och så druckit ur
glaset med vatten, några små klunkar. Tagit några
djupa andetag,

gått på stället marsch i en minut och så skakat sig
ifrån likt en hund skakar sig fri från väta. Därefter
hade hon lugnt gripit efter vapnet på bordet, tagit
några djupa andetag igen och höjt det mot målet.
Trots dessa små övningar

förberedande sig, darrade handen något. Hon där
väntade tills hon andades lugnt och som avslappnat
igen. Bara att gripa pistolen, hade fått hennes hjärta
att gå något fortare. Så lade hon vapnet tillbaka på
bordet igen.

Väntade en stund, grep efter metallföremålet, kände
på tyngden i sin hand och verkade som väga det. Höll
det i ett fast grepp och lade tillbaka det på bordet igen.
Drack en klunk vatten ur glaset och väntade in stunden.
Sedan trevade hennes hand

riktad mot bordet igen. Då flickan denna gång grep
vapnet tog hon det i handen och med en som enda
svepande rörelse kom hon att rikta det mot grenen.
Suckade något och kramade avtryckaren. Miss. Bom,
pang och så pang igen.

Påsen med tomaterna hängde där och skotten kom
inte ens i närheten. De träffade inte ens nätet. Den
flickan tömde pistolens magasin och sänkte sedan
handen. Hon hade lyckats sätta alla skotten i en ring
runt påsen och inte träffat

med ett enda skott. Flickan lade lugnt ifrån sig pistolen
på en tjock tidskrift på bordet. Hon satte sig att vila en
korgstol med klädsel av stoppat tyg i såväl sits som rygg.
Hon behövde vila sig och lade upp benen på en härför
avsedd klädd pall.

Hon blundade och kände sig fridfull. Det var en varm
sommardag, inte för brännande het, men varm i vilket
fall. Det kom en bris in från havet och hon kände sig
tillfreds. Ungefär 34 minuter senare öppnade hon trots
allt ögonen, sträckte ut

handen mot glaset och tog kallt vatten ur en på bordet
stående stor termos vilken var försedd med en kran.
Vatten fyllde på glaset till ungefär tre fjärdedelar, då
kranen vreds om och toppen på termosen trycktes ned.
Flickan tog en klunk

och sakta fattade hon pistolen, bytte lugnt magasin och
reagerade sedan som om det gick så långsamt för att till
och med en iakttagares ögon skulle kunna hänga med.
Reste sig som i slow motion från stolen, ställde sig med
benen lätt isär och

utan att nämnvärt verka sikta sköt hon rakt mot påsen
och fick den att som explodera då kulan träffade den
med en sådan fruktansvärd hastighet samt precision.
(fortsättning följer förstås redan även intaget mål av mat)
Hon kunde känna tyngden

i handen, metallens kyla. Hon förvånades inte över att
hon tyckte om den känslan. Vapnet var ett ju osjäligt
verktyg, hon hade själv att fatta avgörande beslut.
Samma morgon hade hon hört sin far mumla något
om taggtråd, på sin väg

ut från toaletten. Ännu skulle det dröja något, kanske
en sjutton eller tjugo år innan hon skulle kunna få en
som egen erfarenhet av den mer medicinska sidan av
själva som saken. Då skulle minnet poppa upp, springa
fram ur hennes medvetande.

Det där mumlandet liksom för sig själv. Ett lågmält
uttryck för irritation över 'tingens jävlighet', nåja, han
hade inte ramlat i trappan och brutit armen i vilket fall.
Han kunde ännu gå i där helt själv i trappan och trots
omständigheterna utanför

hans egen kontroll, fortfor att bara komma och hända.
Hon älskade medlemmarna i sin familj, men ibland
kom hon på sig själv med att undra över deras 'tala
högt för sig själv' tendens att som vara i sin egen värld.
Trots att hon själv

hade sin och inte delade den med någon säkert.
Det de trots allt delade, människorna var deras
som slumpvisa möten med ödet, dagen, varandra.
Så skulle det absolut kunna gå till och allt skulle
kunna har blivit sedan tänkt.