Vänner och vänskap är begrepp
som aldrig någon någonsin
kommer att uppleva i dess
absoluta betydelse.

Det är ord som används i teorin,
men är omöjliga att praktisera
till 100 %.
där de som är vän med alla,
inte är vän med någon enda.

Möjligen den som vill dö eller
dödar någon för någon annan,
ger vänskapens sanna natur
dess existentiella förverkligande.

Så lägg ner försöken,
ni gör er bara till åtlöje
inför de som vet bättre.

Ensamheten är också ett sådant
där outgrundligt begrepp,
som inte förtjänat dess betydelse,
eftersom den inte finns.

Allt som finns däremot, är i allt,
av och genom sig självt, där den
som umgås med sig själv aldrig
är ensam.

Inte ens i döden är någon ensam,
bland de andra gravarna på kyrko-
gården, tillsammans med alla
maskar som gör de döda sällskap.

Så för många lär det vara ett rent
helvete att aldrig få vara ensam,
varken i livet eller döden.

Vilket helvete som är värst genom
att frysa ihjäl eller brinna upp,
vet ingen innan det upplevts.

För att orka igenom utgör livslögn-
erna den konstgjorda andning som
upprätthåller de flesta vid livet på
denna skräckens planet, vars inbill-
ade tro på något övernaturligt som
tröst,och uppgivenhet inför det som
sägs vara ödet är myter utan relevans
liksom tur och otur.

Att våga inse att allt är en lögn,
och se sanningen bakom allting,
leder förr eller senare till själv-
mord,eller att många blir galna
och andra mindre tokiga, är inte
så konstigt,
det är normala reaktioner i en
värld full av livsbetingelser som
ständigt utgör fara i motsatsernas
skiftningar,däri livets sträckbänk,
är ett kort eller långt utdraget
självmord anstiftat av förfäderna.

Som någon sår får du ock skörda,
om du inte sår själv, liksom du får
ligga som någon annan bäddat,
om du inte bäddar själv.

Men människan har sina leksaker,
som för att ge livet mer mening,
än att döda, äta och föröka sig,
där hon upprätthåller sitt värde
genom vikt och äkthet på guld
och diamanter,
medan själen pantsatts på mater-
ialismens altare av förgänglig
materia, alltmedan de heliga
könens outtömliga lust och de
omättliga magarnas hunger för-
evigar arvsyndens kretslopp.

Och medan tidens sträckbänk,
stretchar människorna,
för vissa en långt utdragen kamp
som vid liknelsen av att sakta
sönderslitas mellan fyra hästar,
det ännu inte ens börjat,
martyrer reinkarneras till "Dej'a
vu,i ett drama utan början och slut,
Prolog och epilog,vars handling
är obegripligt meningslös.

När skriken tystnar tar nya vid,
för aldrig får det vara riktigt tyst
och aldrig är någon ensam,
medan charlataner ropar att be-
frielsen är nära, fast de vet att
den inte finns.

Vad den Nietzscheanska förloss-
ningens koprofagiska återfödelse
till barndomens forskarstadie
medför, har ännu ingen evolution
förklarat, under en evighet som
stegrar extasen, och hästar hetsas
som skenar utför avgrunden....

Men trots allt bör ingen glömma
att dansa i regnet.




*
https://youtu.be/9nkddf4uvHE