Den fixering mellan läsare och författare
kontra verket,som ur semiotisk tolknings-
fråga begränsar verkets ambitioner och
avsikt,då det hämmas av den narcissistiska
egocentricitet av exhibitionistiskt beteende
hos läsaren, vars vilja att göra sig verklig
på bekostnad av ett verk,är en önskan om
att känna sig levande,likväl som författares
verk blir levande av läsaren,vilket är deras
gemensamma nämnare,
som priset därefter varierar.

Tolkningsfrågorna av ett verk blir således
motsägelsefullt mångtydiga,där endast upp
hovsmannens tolkning kan anses vara den
autentiskt riktiga, medan läsare gärna tolk-
ar in sina egna vanföreställningar.

Självbiografiska författare tar sig gärna den
friheten att renskriva sig själva,
i en slags förklarande bortförklaring,
däri hon agerar både som åklagare, advokat
och domare,
där projiceringstaktikens retorik misstänklig-
gör läsaren,
medan biografens fiktiva åklagare, advokat
och domare inte alltid är tillförlitligt trovärdiga.

Den pragmatiska eufemismens metamor-
fos av sociolingvistisk kunskap,
kan i orätta intelligensers händer
skapa förvirring av att göra något till vad
det inte är,
där kunskapens träd borde vara förbjuden
för de som missbrukar dess frukt.







Verkets ämnesområde vars ambition av håll-
barhetens kvalitativa potential och substans,
som endast förtjänas under praktisk utövning,
ger därvidlag det resultat verket förtjänar,
som när man hänvisas till källan och det
visar sig att den inte är förgiftad utan fullt
tjänlig släcka vetgirighetens törst i.







*