Jag skymtar mig själv
på språng,
fotsteg i flodbädden
långt i mig som kallas värld,
vid grottorna i Tübingen
för fyrtiotusen år sedan,
i farkoster mellan galaxerna
om femhundratusen år,
i nuets bedrägliga här,
i dem som är jag
i ett förut och ett sedan,
i Sune och i Kjellström,
barder och riddare,
och i änglalike Jon,
i gråhunden Kim, katten Izzi,
hästen Grip;
i kvinnorna
som öppnat decenniernas salar
för min barfothet;
i beslutsamheten
i Bob Dylans sånger;
i namnen i sommarvinden
som blänker i julis sädesfält;
i tanken som står otänkt
i Europas stora skogar
långt innan människorna kommer,

och allt som sker
är minnen
som stiger i ekarna,
stiger i termiken,
i protuberanserna
och slöjorna av grundämnen
ur uppflammande novor;
ur dofterna ur fältens rödklöver
kring floden Lethe