När himlen vann.
Över mig.
För om jag hade vunnit.
Hade du funnits hos mig.
Det gör du för evigt.
För alltid.
Iallafall.
Idag är det din dag.
I himlen.
Men jag kommer gå
till minneslunden.
Jag kommer sitta på bänken.
Nedanför ekarna.
Jag kommer titta upp mot himlen.
Det jag ser är dina havsblå ögon.
Som tittar tillbaka mot mig.
Jag måste vara stark.
Så jag gråter.
Jag blir som den lilla tjej,
jag en gång var.
Putte. Du kallade mig Putte.
När ska det sluta göra ont?
Kommer det någonsin göra det?
Kommer jag någonsin bli hel igen?
Jag hör din röst.
Inom mig.
Så konstigt.
Världen verkar fortfarande leva.
Men inom mig världen stannade.
Sedan den dag du rycktes ifrån mig,
har jag kännt mig avstängd.
Men idag pappa.
Är det din dag.
Mina tårar rinner för dig.
Men du är med farmor och farfar.
Så du vilar i kärlekens händer.
Älskade pappa.
Hur kan himlen vilja ha dig mer än jag?
Mina tårar får dig inte tillbaka.
Men jag önskar det vore så.
Nu tillhör du nattens stjärnor
och månens sken.
Och jag kan bara blicka upp.
Och vet att du är där.
Omfamnad av trygghetens vingar.
Och jag slutar gråta.
När denna dag är över.
Som en vingklippt svan jag känner mig.
Men jag vet att även jag kan flyga en dag.
Jag ska tända ett ljus för dig.
Och minnas.
Min pappa himlen.