Du skenar runt i samma gamla travspår

och svider minst av allt gör dina skavsår.

Du fordom slöt en pakt

med en evig övermakt,

där regenten är ditt eget självförakt.

* 

Ditt yttre kallas tidvis ’schysst estetiskt’.

”Men exteriören är ju nå't genetiskt”,

tänker du i mjugg

och ger fan i deras tugg:

”själv så har jag inte lyckats med ett dugg.”

* 

Det mullrar, himlen öppnar sina klaffar,

men du blir kvar tills skurarna dig haffar.

För när tordönets dån

ständigt kommer inifrån

driver regnskydd knappast bort någon demon

* 

Och alltid finns det de som har det värre.

Den vetskapen gör inte såren färre,

för de finns där – det är sant,

men dess värk känns arrogant

och du ser dig som en klemig kverulant.

* 

Du skäms och störs av att du går och vacklar

av ord som än ej sagts av de som kacklar.

Men din skräck för denna risk

bryter ner varenda disk

tills du blivit ryggradslös och ber om pisk.

* 

Din axel – flådd av inre erosioner –

ett utkikstorn har blivit för spioner.

De ser dig överallt.

Ja, varthän du än gör halt

registrerar de din nojiga gestalt.

* 

Nog fasen är du duktig på att lyssna

på andras ve, men genast hörs du tystna

när du själv kommer på tal,

ty din blygsel är total;

ingen tillåts tränga in under ditt skal.

*
 

Du allting skojar bort med tomma fraser,

allt för att undgå nakenhetens laser.

En makaber ironi

slår förtrolig terapi;

hellre låtsat glad än fälld av sympati.

*
 

Paniken är enorm och stressen bankar

ditt pannben, tills där blott finns ledsentankar.

Ehuru du är yr,

och förståndet dränks och flyr

ids du dölja spela rollen som martyr.

* 

Du gnyr trots andra mänskor mera såras.

Du gnyr trots dina ögon ej törs tåras.

Du gnyr av samvetskval

över bristfälliga val

och förbannar livet – denna din rival.

.

*  *  *
.
Ola Magnell - Kallt kallt kallt