Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Har just sett en film på 'dumburken', en gammal film från förra århundradet. En gammal repris med några decennier på nacken och en hel del knasiga och irriterande repliker, vilka inte stort hade något att tillföra handlingen, men musiken väl


Den ensamme mannen - eller den samme (B)





Det var mörkt ute och det föll ett stilla regn.
Gatan var dock upplyst av en gatlykta och
därför blänkte gatan i regnet även.

Kroppen låg på sida och det syntes inte vad
det var för en människa. Den var insvept i något
slags rock och kroppen rörde inte på sig.

Det var en refug i närheten av den, till ett
övergångsställe, vilket kunde förklara varför
den klarat sig från att bli påkörd

av de enstaka fordon vilka passerade den med
någon decimeter till godo. En ensam man kom
gående från något håll.

Kanske skulle han med sista bussen eller var på väg
hem från någon sen tillställning. Det var i stadens
utmarker och själva staden var inte synlig från platsen.

Varken ljus eller andra som tecken till liv kunde nå platsen.
Staden befann sig på säkert avstånd och ingenting
annat än den annalkande gestalten rörde sig i natten.

Där fanns ingen vind eller ens den minsta bris som kunnat
föra något med sig längs gatan. Gestalten verkade bara
närma sig, utan att se den på marken liggande kroppen.

Det var som om ingenting fanns att se och någon
marschmusik hördes inte heller spela,
som för att förgylla scenen utomhus.

Bara ett stilla regn föll och det lät så litet om ovädret
att inte ens gestalten kunde ha reagerat för det.
Ensam i natten måste den mannen ha känt sig.

Bara något femtiotal meter kvar nu, att gå
som i långsam promenadtakt trottoaren fram.
Var det onaturligt tyst i nattens mörker?

Borde det ha kunnat kura någon uteliggare i en port
där i centrum, som lurande på byte. Borde något djur
ha funnit platsen lockande att undersöka

och som väntande på någonting att sätta tänderna i?
Inte ens en grävling kunde ses vila under en mot
det fallande vattnet, som skyddande sten.

Mannen närmade sig sakta och verkade inte ha precis
bråttom heller. Gestalten verkade halta på vänster bakben,
kanske hade den skadat sig en gång för någon tid sedan.

På så här nära håll verkade det något kunna handikappa
den gående. Vilken var klädd i en sådan där tunn
och ljus rock, det är så populärt att människor i filmer

och tecknade serier bär. Särskilt om det är litet mörkt ute,
som om skumrask kunde tillföra stämning till det
som närapå inte hände alls.

Då mannen på trottoaren, som lystrade till namnet Sven,
hunnit just stå långt att han kunde se kroppen på gatan,
trodde han först att det var en hallucination.

Så han gjorde vad han brukade göra, vände sitt huvud
åt det andra hållet. Tre sekunder var allt som behövdes,
sedan skulle kroppen han sett liggande på gatan,

vara borta och han kunde lugnt fortsätta sin väg.
Sven vred huvudet tillbaka igen och se,
kroppen på gatan låg där inte längre.

Den hade gått upp i rök, plötsligt fått ben eller som sagt
varit en sådan där hägring, som det ibland sades att någon
kunnat se i en ödemark eller öken en extra het sommardag.




Prosa av lodjuret/seglare VIP
Läst 26 gånger
Publicerad 2021-04-21 17:09



Bookmark and Share


  Monica Lindgren VIP


Suggestivt och stämningsfullt. Kusligt!
2021-04-21

  Monica Lindgren VIP


Suggestivt och stämningsfullt. Kusligt!
2021-04-21
  > Nästa text
< Föregående

lodjuret/seglare
lodjuret/seglare VIP