De som lever
i hjärnans mörka tankegrotta
ser strålar i öppningen,
men tror inte på solen de aldrig sett.

Solen är en hädisk hypotes.
Skuggan är mer verklig
än faktafattiga utsagor
om ljusets ursprung.

Men att lämna grottan
vore för dem dödens hädelse,
snarare än hädelsens död.

De rullar en sten för öppningen,
ett bevis på ett liv utan strålar.
För i mörker finner de inget ljus.

Kvarlevorna av deras tro är
brutna ben och brustna själar.

Ingen tom grav återstår för den
som inte fäktat korset mot hornen och
spetsat hjärtat på Världsträdets topp.

Graven göder endast maskar
för den som är full av lik.

För de som ser med hjärtögat
göder döden livets träd,
furun till korset.

Berget i bröstet är
spiken som förblöder liket
till det sanna konungariket
under barkens ljuspelare
som porlar och forsar
till havets mynning;

Urkällan;

Där vi simmar i oändliga sjöar
tills solens molnänglar höjer oss
och vi bestiger oss själva;
faller över fröet, växer,
klyver allt itu,
med spjutspets.

Detta korsets galge,
där likdräkten krymper
och ej längre kläder mäktig man.

Naken hud mot ljus ser han
sanning bortom grottans gissningar,
bortom hovade tankedjurs
förmörkande stångningar.

Gammal man kvävs,
ny man står
med solens bultande trädkrona.
Spjutet i hand,
redo att på riktigt möta världen.