De svävar, är transcendenta och uppblåsta som ballonger under taket och i mina lungor. Om de kunde höra oss tala nu hade de rynkat sina mustascher och välvilligt men känslokallt bett oss lugna oss.

Och pennans raspande mot pappret blir till en melodi som går förlorad på sådana som oss. Ett annat ljud kommer ändå snart ersätta den, ett stumt skri eller ett andetag, vad är egentligen skillnaden? Betydlig, skillnaden är betydlig men det spelar ingen roll just nu. Just nu spelar ingenting någon som helst roll utom kanske luften. Luften, luften, luften är alltid viktigast, essentialiteternas stolta gossopran som slukar allas känslor och sedan spyr upp dem efter frukosten. Jag hatar den, det var en lögn, jag vill hata den men är för svag.

Tio stycken får plats, max tio. Tio knivar i ett hjärta i min egen storlek. Det är fler än katter klarar av.

De är som himlakroppar eller blåmärken de där valarna, sa jag att de är valar, de svävande med mustascher? Det är de. Så vad gör vi nu då? Runt oss svävar valar, kryper dammet, virvlar mögelsporer och förväntningar. Vi måste hålla andan, blunda och hoppas på bättre lycka i nästa fantasi. Kanske en utan huvudvärk.